November är troligtvis den månad på året som jag gillar minst. Det är mörkt när man vaknar och åker till jobbet. Det är mörkt när man är på väg hem från jobbet och däremellan regnar det allt som oftast. Vilken tur då att Systembolaget gör sitt bästa för att glädja en människa med svaghet för amerikansk öl, för nyheterna mitt i månaden i november lovar gott. Ölen är:
Old Viscosity, Old Viscosity är en strong ale från det Kalifornien-baserade bryggeriet Port Brewing Company. Priset är 119 kronor för en 650 ml flaska. Jag har aldrig hört talas om att Systembolaget har sålt öl från Port Brewing Company förut.
Oatgoop, Oatgoop är en typ av öl jag inte har provat förut då den beskrivs som en "Oat Wine". Priset landar på 179 kronor för en 650 ml flaska. Denna öl är ett sammarbete mellan det Indiana-baserade bryggeriet Three Floyds och det danska bryggeriet Mikkeller. Mig veterligen så har inte öl från Three Floyds funnits på Systembolaget tidigare medan öl från Mikkeller har representerats då och då.
Judgment Day, Judgment Day är en öl som skall påminna om den belgiska Quadrupeln. Priset för Judgement Day är 134 kronor för en 750 ml flaska. Judgment Day kommer från det Kalifornien-baserade bryggeriet Lost Abbey. Såvitt jag vet så har Systembolaget inte sålt öl från Lost Abbey tidigare.
Inferno, Inferno kommer även den ifrån bryggeriet Lost Abbey. Ölen beskrivs som en Strong Pale Ale och skall även den vara ganska "belgisk" i stilen. Priset är 129 kronor för en 750 ml flaska.
Spännande men ack så dyra nyheter alltås. Alla dess nyheter kommer att släppas i en högst begränsad upplaga på Systembolaget 16/11.
lördag 14 november 2009
onsdag 11 november 2009
Old Stock Ale
Jag vet inte om det är hösten som gör det eller om det är någonting annat men just nu har jag en tendens till att plocka fram tung och komplex öl ur det lilla förråd av öl som jag har hemma. Dagens öl faller väl in i den kategorin nämligen Old Stock Ale från det Kalifornien-baserade bryggeriet North Coast Brewing Company.
Jag har varit inne på det förr men det tål att sägas igen. Jag är övertygad om att all öl har sina tillfällen även om jag starkt hyser tvivel till exempelvis Coors Light. Jag har inte hittat ett tillfället för den ännu. På samma sätt finns det tillfällen man definitivt inte skall testa en öl också, det gäller mitt första försök med Old Stock Ale. Visserligen hade jag tempererat den till lagom temperatur, men att dricka den en fredagkväll i badkaret var naturligtvis helt fel.
Även om jag får skylla mig själv att det första intrycket av Old Stock Ale blev sådär så har jag aldrig tyckt att de olika årgångar av Old Stock Ale som sålts på Systembolaget har varit så bra, snarare rentav dåliga. Men nu gör jag ett nytt försök med 2009 års upplaga.
Om en öl kan vara vacker så är Old Stock Ale det. Färgen är rödbrun med en starkare dragning åt det röda snarare än det röda. En stund tänker jag hasselnötter men det stämmer inte riktigt, färgen är rödare än så. Skummet lägger sig till en början kraftigt över ölens yta men den försvinner snart till en halvcentimeter stor vit krona.
Doften är dock inte lika vacker, en klar ton av sprit finns i doften och återigen så väcks mina misstankar om att jag kommer att få prova en öl som mest har en smak av alkohol. Förutom den relativt starka doften av alkohol så finns här också en ton av det brunt råsocker.
Till min stora glädje är dock den höga alkoholhalten på 11.5% bättre dold i årets upplaga av Old Stock Ale än vad tidigare års upplagor har lyckats med. Visserligen kittlar alkoholen lite grand i halsen men det finns så mycket mer än så i årets upplaga av Old Stock Ale. Här finns lite körsbär. Här finns lite anis. Här finns en skaplig humleton. Här finns också en ton av choklad med mycket hög kakaohalt. Allt i en salig röra. Komplext var bara förnamnet.
Old Stock Ale finns fortfarande att köpa på Systembolaget men antalet flaskor som är kvar är ganska begränsat. Priset för 2009 års version av Old Stock Ale är 43.90 för en 355 ml flaska.
Vad blir det då för betyg på Old Stock Ale. North Coast Brewing Company är en av mina favoritbryggerier. Tveklöst. Undantaget är väl just Old Stock Ale som jag tycker har varit en stundtals förskräcklig ölupplevelse. Årets version är väsentligt mycket bättre än alla andra versioner som jag har druckit tillsammans. Ändå är det inte en öl som jag blir överdrivet förtjust i, betyget slutar därför på tre flaskor av fem möjliga.
Jag har varit inne på det förr men det tål att sägas igen. Jag är övertygad om att all öl har sina tillfällen även om jag starkt hyser tvivel till exempelvis Coors Light. Jag har inte hittat ett tillfället för den ännu. På samma sätt finns det tillfällen man definitivt inte skall testa en öl också, det gäller mitt första försök med Old Stock Ale. Visserligen hade jag tempererat den till lagom temperatur, men att dricka den en fredagkväll i badkaret var naturligtvis helt fel.
Även om jag får skylla mig själv att det första intrycket av Old Stock Ale blev sådär så har jag aldrig tyckt att de olika årgångar av Old Stock Ale som sålts på Systembolaget har varit så bra, snarare rentav dåliga. Men nu gör jag ett nytt försök med 2009 års upplaga.
Om en öl kan vara vacker så är Old Stock Ale det. Färgen är rödbrun med en starkare dragning åt det röda snarare än det röda. En stund tänker jag hasselnötter men det stämmer inte riktigt, färgen är rödare än så. Skummet lägger sig till en början kraftigt över ölens yta men den försvinner snart till en halvcentimeter stor vit krona.
Doften är dock inte lika vacker, en klar ton av sprit finns i doften och återigen så väcks mina misstankar om att jag kommer att få prova en öl som mest har en smak av alkohol. Förutom den relativt starka doften av alkohol så finns här också en ton av det brunt råsocker.
Till min stora glädje är dock den höga alkoholhalten på 11.5% bättre dold i årets upplaga av Old Stock Ale än vad tidigare års upplagor har lyckats med. Visserligen kittlar alkoholen lite grand i halsen men det finns så mycket mer än så i årets upplaga av Old Stock Ale. Här finns lite körsbär. Här finns lite anis. Här finns en skaplig humleton. Här finns också en ton av choklad med mycket hög kakaohalt. Allt i en salig röra. Komplext var bara förnamnet.
Old Stock Ale finns fortfarande att köpa på Systembolaget men antalet flaskor som är kvar är ganska begränsat. Priset för 2009 års version av Old Stock Ale är 43.90 för en 355 ml flaska.
Vad blir det då för betyg på Old Stock Ale. North Coast Brewing Company är en av mina favoritbryggerier. Tveklöst. Undantaget är väl just Old Stock Ale som jag tycker har varit en stundtals förskräcklig ölupplevelse. Årets version är väsentligt mycket bättre än alla andra versioner som jag har druckit tillsammans. Ändå är det inte en öl som jag blir överdrivet förtjust i, betyget slutar därför på tre flaskor av fem möjliga.
tisdag 10 november 2009
Sierra Nevada Torpedo
En öl som jag har hört mycket gott om men inte tidigare provat är Torpedo Extra IPA från det Kalifornien-baserade bryggeriet Sierra Nevada. Både "extra" och "IPA (India Pale Ale)" är saker som låter trevligt i mina öron så förväntingarna är rätt höga när jag äntligen får tag på Torpedo.
När jag häller upp Torpedo i ett glas så överraskar den mig med ett mycket kraftigt skum med stora bubblor som nästan rinner över glasets kant, det var jag verkligen inte beredd på. Skummet ligger kvar länge glaset, vitt med en blek gul ton i sig.
Jag blir väl inte direkt överraskad när det enda jag kan identifiera i doften på Torpedo är humle. Men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av en "Extra IPA", här finns givetvis mängder med humle.
De första sekunderna när jag smakar Torpedo är en stor upplevelse. Det innehåller det mesta som jag bara älskar hos öl, dit Sierra Nevada når då och då. Massor av citrusfrukter och ananas. Sötman finns där på mycket fint sätt som balanserar beskheten i ölen. Men sedan händer något, beskheten tar över mer och mer och mer och till sist är det så att tungan håller på att rulla ihop sig. Graden av beska är så hög att till sist känns det som om jag har tuggat på metall, eller för den delen tagit en rejäl sup Beska Droppar.
Torpedo skall sedan början av oktober finnas i Systembolagets sortiment som en "permanent" nyhet, tanken är därmed att den skall finnas att köpa det närmaste året. Dock har det varit svårt att hitta Torpedo på Systembolaget så här långt, antingen är det väldigt populär eller så har Sierra Nevada svårt att leverera. Priset är 24.90 för en 350 ml flaska, alkoholhalten är 7.2%.
Vad hamnar då betyget på för siffra? Torpedo är ingen dum öl alls men jag tycker nog att Sierra Nevada har överarbetat saker och ting denna gång, det är till sist så beskt att ölen blir svår att dricka, det ta emot att svälja. Jag gillar beska i öl men den här gången har det blivit lite för mycket. Trots det så är jag förtjust i Torpedo så betyget blir tre flaskor av fem möjliga.
När jag häller upp Torpedo i ett glas så överraskar den mig med ett mycket kraftigt skum med stora bubblor som nästan rinner över glasets kant, det var jag verkligen inte beredd på. Skummet ligger kvar länge glaset, vitt med en blek gul ton i sig.
Jag blir väl inte direkt överraskad när det enda jag kan identifiera i doften på Torpedo är humle. Men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av en "Extra IPA", här finns givetvis mängder med humle.
De första sekunderna när jag smakar Torpedo är en stor upplevelse. Det innehåller det mesta som jag bara älskar hos öl, dit Sierra Nevada når då och då. Massor av citrusfrukter och ananas. Sötman finns där på mycket fint sätt som balanserar beskheten i ölen. Men sedan händer något, beskheten tar över mer och mer och mer och till sist är det så att tungan håller på att rulla ihop sig. Graden av beska är så hög att till sist känns det som om jag har tuggat på metall, eller för den delen tagit en rejäl sup Beska Droppar.
Torpedo skall sedan början av oktober finnas i Systembolagets sortiment som en "permanent" nyhet, tanken är därmed att den skall finnas att köpa det närmaste året. Dock har det varit svårt att hitta Torpedo på Systembolaget så här långt, antingen är det väldigt populär eller så har Sierra Nevada svårt att leverera. Priset är 24.90 för en 350 ml flaska, alkoholhalten är 7.2%.
Vad hamnar då betyget på för siffra? Torpedo är ingen dum öl alls men jag tycker nog att Sierra Nevada har överarbetat saker och ting denna gång, det är till sist så beskt att ölen blir svår att dricka, det ta emot att svälja. Jag gillar beska i öl men den här gången har det blivit lite för mycket. Trots det så är jag förtjust i Torpedo så betyget blir tre flaskor av fem möjliga.
söndag 8 november 2009
Widdershins
Efter att senast ha provat en flaska Coors Light så tar jag till ett säkert kort denna gång eftersom jag vill ha en garanterad smak på ölen jag dricker denna gång. Ur förrådet hämtas en flaska Widdershins från det Colorado-baserade bryggeriet Left Hand Brewing.
Det första som slår mig när jag försiktigt häller upp Widdeshins i ett glas är att jag tycker att den är ovanligt ljus för att vara en Barleywine öl. Färgen påminner mig om när jag var på Dominikanska Republiken för massor av år sedan och för första gången lärde mig uppskatta mörk rom. En mellanbrun öl med en guldton i sig. Skummet lägger sig högt och fint i glaset, ett skum som har en ljusbrun ton.
Dofterna som jag känner i Widdershins är till en början lite svår att komma underfund med vad de är. Efter tag så tror jag mig det är russin som finns där, men det finns så mycket mer, citrusfrukter, bröd, smörkola och till och med läder i en salig blandning.
Alla komplexa och svårbestämda dofter i Widdershins återspeglar sig även i smaken. I sann Barleywine anda så innehåller Widdershins 9.1% alkohol men det märks inte alls i smaken, istället så finns smak av frukt, en fin söt smak, väl balanserad beska och en del vanilj som troligtvis kommer från eklagringen av Widdershins. Och precis när man tror att allting har lugnat ned sig så växer det fram fin rökig smak för att göra smaken än mer komplex. Trots alla smaker är Widdershins väldigt len och rund i smaken, inte alls så "kantig" som Barleywine ofta kan vara.
För tillfället finns inte Widdershins att köpa på Systembolaget men då den fanns vill jag minnas att den kostade runt 90 kr för en 750 ml flaska.
För att summera det hela så måste jag säga att Widdershins är en positiv överraskning. Det är nog den mest lättdruckna Barleywine som jag har provat. Trots det är det en öl som är fylld till bredden med smaker. Betyget blir fyra flaskor av fem möjliga, Widdershins är en komplex öl som trots alla smaker är lättdrucken.
Fotnot: Widdershins ingår i Left Hands "Big Mo" serie där också öl som Goosinator, Rye Bock och Chainsaw är representerade. Big Mo-serien tappades upp på 750 ml flaskor och försågs med en riktig kork och bygel, likt en flaska champagne. Många av ölen i Big Mo-serien togs in på Systembolaget för ungefär under 2008 men sedan dess har dem inte setts till. Allt var inte bra i Big Mo-serien men det var i regel intressant öl att prova. Om du ser flaskor i Big Mo-serien är mitt generella råd att prova den ölen.
Det första som slår mig när jag försiktigt häller upp Widdeshins i ett glas är att jag tycker att den är ovanligt ljus för att vara en Barleywine öl. Färgen påminner mig om när jag var på Dominikanska Republiken för massor av år sedan och för första gången lärde mig uppskatta mörk rom. En mellanbrun öl med en guldton i sig. Skummet lägger sig högt och fint i glaset, ett skum som har en ljusbrun ton.
Dofterna som jag känner i Widdershins är till en början lite svår att komma underfund med vad de är. Efter tag så tror jag mig det är russin som finns där, men det finns så mycket mer, citrusfrukter, bröd, smörkola och till och med läder i en salig blandning.
Alla komplexa och svårbestämda dofter i Widdershins återspeglar sig även i smaken. I sann Barleywine anda så innehåller Widdershins 9.1% alkohol men det märks inte alls i smaken, istället så finns smak av frukt, en fin söt smak, väl balanserad beska och en del vanilj som troligtvis kommer från eklagringen av Widdershins. Och precis när man tror att allting har lugnat ned sig så växer det fram fin rökig smak för att göra smaken än mer komplex. Trots alla smaker är Widdershins väldigt len och rund i smaken, inte alls så "kantig" som Barleywine ofta kan vara.
För tillfället finns inte Widdershins att köpa på Systembolaget men då den fanns vill jag minnas att den kostade runt 90 kr för en 750 ml flaska.
För att summera det hela så måste jag säga att Widdershins är en positiv överraskning. Det är nog den mest lättdruckna Barleywine som jag har provat. Trots det är det en öl som är fylld till bredden med smaker. Betyget blir fyra flaskor av fem möjliga, Widdershins är en komplex öl som trots alla smaker är lättdrucken.
Fotnot: Widdershins ingår i Left Hands "Big Mo" serie där också öl som Goosinator, Rye Bock och Chainsaw är representerade. Big Mo-serien tappades upp på 750 ml flaskor och försågs med en riktig kork och bygel, likt en flaska champagne. Många av ölen i Big Mo-serien togs in på Systembolaget för ungefär under 2008 men sedan dess har dem inte setts till. Allt var inte bra i Big Mo-serien men det var i regel intressant öl att prova. Om du ser flaskor i Big Mo-serien är mitt generella råd att prova den ölen.
fredag 6 november 2009
Coors Light
Jag försöker. Jag försöker verkligen att inte vara en snobb som säger det här skall du dricka och det här skall du inte dricka. Visst händer det att jag blir lite för entusiastisk och berättar en viss öls förträfflighet, men jag försöker ändå att aldrig säga "jag har rätt, du har fel". Men ibland är det svårt, väldigt svårt att inte ge vika för sina förutfattade meningar. När jag provar en öl som heter Coors Light från det Colorado-baserade bryggeriet Coors Brewing Company så är det så väldigt svårt att inte tänka bort order "Light".
Nåväl det är bara att ge sig in i matchen. Jag slår upp en flaska Coors Light och kan snabbt konstatera att den håller en acceptabel nivå av snövitt skum. I doften anar jag för någon sekund en smula citron men den doften hade bråttom iväg till annat håll. Färgen är svagt gul, tämligen nära genomskinlig.
När jag smakar Coors Light så blir jag förbluffad. Förbluffad över att en öl kan smaka så lite överhuvudtaget. Här finns faktiskt ingenting i smakväg förutom en aningens elak ton av aspartam, det vill säga det sockerersättningsmedel som man normalt hittar i Light-läsk.
Coors Light är en öl som av någon outgrundlig anledning är representerad av alla något så när välsorterade Systembolag. Priset är 13.90 för en 350 ml flaska, i min mening bortkastade pengar. Alkoholhalten ligger på 4.5% och skall man säga någonting positivt om Coors Light så är det att smaken av alkohol på något vis ändå döljs av en öl som i övrigt inte smakar någonting.
Vad blir det då för betyg? Ja om du är ute efter en variant av Loka Naturell som innehåller alkohol så har du hittat din drömöl. För alla andra så är det bara att lämna kvar Coors Light på Systembolagets hylla, du missar ingenting alls. Betyget blir därför en krossad flaska av fem möjliga.
Nåväl det är bara att ge sig in i matchen. Jag slår upp en flaska Coors Light och kan snabbt konstatera att den håller en acceptabel nivå av snövitt skum. I doften anar jag för någon sekund en smula citron men den doften hade bråttom iväg till annat håll. Färgen är svagt gul, tämligen nära genomskinlig.
När jag smakar Coors Light så blir jag förbluffad. Förbluffad över att en öl kan smaka så lite överhuvudtaget. Här finns faktiskt ingenting i smakväg förutom en aningens elak ton av aspartam, det vill säga det sockerersättningsmedel som man normalt hittar i Light-läsk.
Coors Light är en öl som av någon outgrundlig anledning är representerad av alla något så när välsorterade Systembolag. Priset är 13.90 för en 350 ml flaska, i min mening bortkastade pengar. Alkoholhalten ligger på 4.5% och skall man säga någonting positivt om Coors Light så är det att smaken av alkohol på något vis ändå döljs av en öl som i övrigt inte smakar någonting.
Vad blir det då för betyg? Ja om du är ute efter en variant av Loka Naturell som innehåller alkohol så har du hittat din drömöl. För alla andra så är det bara att lämna kvar Coors Light på Systembolagets hylla, du missar ingenting alls. Betyget blir därför en krossad flaska av fem möjliga.
torsdag 5 november 2009
Oak Aged Yeti Imperial Stout
Dags att gå på det tunga artelleriet igen, idag så är dags att prova en flaska Oak Aged Yeti Imperial Stout från det Colorado-baserade bryggeriet Great Divide.
Oak Aged Yeti är avknoppning eller vidareutveckling av Yeti Imperial Stout skillnaden är naturligtvis att Oak Aged Yeti har lagrats på ekfat och därmed fått en liten rundare smak, också något mer lättdrucken skulle nog jag vilja påstå.
Att slå upp en Oak Aged Yeti är som att fylla på motorolja i min gamla Volvo 240. Färgen är i det närmaste svart men det finns också en vacker brun ton i allt det svarta hos ölen. Skummet lägger sig hyfsat högt i glaset, tätt och mockafärgat. En sak som slår mig är att Oak Aged Yeti är tämligen rik på kolsyra, i synnerhet för att vara en (Imperial) Stout.
Doften överraskar inte till en början, här finns toner av choklad och kaffe. Men till min glädje så slutar det inte där, Oak Age Yeti doftar också härligt av vanilj och nötter.
Smaken på Oak Aged Yeti innehåller precis samma smaker som doften, massor av kaffe och choklad blandat med en mycket fin ton av vanilj. De första sekunderna när jag smakar Oak Aged Yeti är riktigt trevlig men sedan händer något. Eftersmaken är tyvärr inte riktigt lika angenäm då den tenderar att dra lite för mycket åt det bittra hållet. Alla dessa smaker döljer dock väl alkoholhalten på 9.5%.
Just nu går det inte att köpa Oak Aged Yeti på Systembolaget då den sist fanns så var prislappen 84.90 för en 650 ml flaska. Både Oak Age Yeti och släktingen Yeti Imperial Stout har dock funnits då och då på Systembolaget, förhoppningsvis dyker dessa upp igen eller varför inte de övriga släktingarna i Yeti-familjen som är smaksatta av choklad eller espresso.
Avslutningsvis är det dags för en bedömning av Oak Aged Yeti. Jag tycker betydligt bättre om denna Oak Aged variant av Yeti Imperial Stout, en öl som jag tyckte var rentav svårdrucken. Lagringen på ekfat har rundat av smaken och gett ölen en fin ton av vanilj. Eklagringen gör dock samtidigt att Oak Aged Yeti känns lite feg, aningens för snäll. Betyget slutar därför på tre flaskor av fem möjliga.
Fotnot: Man kan ju alltid spekulera i varför Great Divide-bryggeriet med sin närhet till Klippiga Bergen väljer att döpa en öl till "Yeti" en varelse som man normalt förknippar Himalaya. Min gissning är att det är så enkelt som att bryggeriet Sierra Nevada var snabbare än Great Divide att registrera namnet på den varelse som i regel förknippar med Nordamerika då de döpte sin Barley Wine till "Bigfoot".
Oak Aged Yeti är avknoppning eller vidareutveckling av Yeti Imperial Stout skillnaden är naturligtvis att Oak Aged Yeti har lagrats på ekfat och därmed fått en liten rundare smak, också något mer lättdrucken skulle nog jag vilja påstå.
Att slå upp en Oak Aged Yeti är som att fylla på motorolja i min gamla Volvo 240. Färgen är i det närmaste svart men det finns också en vacker brun ton i allt det svarta hos ölen. Skummet lägger sig hyfsat högt i glaset, tätt och mockafärgat. En sak som slår mig är att Oak Aged Yeti är tämligen rik på kolsyra, i synnerhet för att vara en (Imperial) Stout.
Doften överraskar inte till en början, här finns toner av choklad och kaffe. Men till min glädje så slutar det inte där, Oak Age Yeti doftar också härligt av vanilj och nötter.
Smaken på Oak Aged Yeti innehåller precis samma smaker som doften, massor av kaffe och choklad blandat med en mycket fin ton av vanilj. De första sekunderna när jag smakar Oak Aged Yeti är riktigt trevlig men sedan händer något. Eftersmaken är tyvärr inte riktigt lika angenäm då den tenderar att dra lite för mycket åt det bittra hållet. Alla dessa smaker döljer dock väl alkoholhalten på 9.5%.
Just nu går det inte att köpa Oak Aged Yeti på Systembolaget då den sist fanns så var prislappen 84.90 för en 650 ml flaska. Både Oak Age Yeti och släktingen Yeti Imperial Stout har dock funnits då och då på Systembolaget, förhoppningsvis dyker dessa upp igen eller varför inte de övriga släktingarna i Yeti-familjen som är smaksatta av choklad eller espresso.
Avslutningsvis är det dags för en bedömning av Oak Aged Yeti. Jag tycker betydligt bättre om denna Oak Aged variant av Yeti Imperial Stout, en öl som jag tyckte var rentav svårdrucken. Lagringen på ekfat har rundat av smaken och gett ölen en fin ton av vanilj. Eklagringen gör dock samtidigt att Oak Aged Yeti känns lite feg, aningens för snäll. Betyget slutar därför på tre flaskor av fem möjliga.
Fotnot: Man kan ju alltid spekulera i varför Great Divide-bryggeriet med sin närhet till Klippiga Bergen väljer att döpa en öl till "Yeti" en varelse som man normalt förknippar Himalaya. Min gissning är att det är så enkelt som att bryggeriet Sierra Nevada var snabbare än Great Divide att registrera namnet på den varelse som i regel förknippar med Nordamerika då de döpte sin Barley Wine till "Bigfoot".
tisdag 3 november 2009
Månadens Pub
Efter besöket på Pelikan förra månaden så fortsätter vi idag sydväst utanför tullarna till Midsommarkransen för ett besök på Tre Vänner som du hittar på Midsommarparken 2.
Den första gång jag gick in på Tre Vänner så ryggade jag tillbaka och tänkte "å nej inte ett ställe till som är en parodi på en engelsk pub". Allt finns där, soffor i grönt skinn, massor av underfundiga skyltar på väggarna och en inredning i rejält och mörkt trä. Allt som svenska pubar som vill leka engelska i regel klämmer in för en "genuin" känsla.
Men skenet bedrar, bakom den något tveksamma fasaden döljer sig en riktig pärla. Utbudet på öl på Tre Vänner är varierat och relativt stort både vad det gäller fatöl och flasköl. På fat finns ett tiotal olika sorter, allt från vanlig "stor stark" till mer avancerad öl från till exempel Tjeckien (Staropramen och Pilsener Urquell) och Irland (Caffrey's). Priset för en pint öl ligger på 40-50 kronor beroende på vilken öl man väljer, det känns klart prisvärt.
Flaskölen är än mer varierad i antalet representerade länder, priserna ligger på ungefär samma nivå. I stort sett kan man få den typ av öl man vill ha för kvällen både på fat och på flaska även om mer avancerade saker som öl från svenska mikrobryggerier lyser med sin frånvaro.
Personalen på Tre Vänner är väl inte den allra mest kunniga vad det gäller öl men de kompenserar sin bristande kunskap med att vara sådär löjligt trevliga. Jag har alltid haft känslan av att vara väldigt välkommen de gånger jag har besökt Tre Vänner.
Ölutbudet och personalen i all ära, bäst på Tre Vänner är ändå maten. Allt jag har provat från Tre Vänners meny har varit väldigt gott. Den lite billigare (drygt 100 kronor för en rätt) bistromenyn innehåller bland annat en magnifik cheddarburgare och saftiga revbensspjäll. Lägger du på cirka femtio kronor så klarar du av att köpa det mesta som finns att erbjuda på a la carte-menyn. Samma sak här, maten är väldigt god och ytterst prisvärd. Jag har haft några väldigt stora matupplevelser på Tre Vänner till ett pris som plånboken är väldigt förtjust i.
Slutligen är det dags för ett betyg som blir lika självklart som trevligheten hos de som jobbar på Tre Vänner, nämligen fem barspeglar av fem möjliga. Tre Vänner har ett tillräckligt stort ölutbud för att de flesta skall vara rätt nöjda och en kvalité på maten som är i yppersta klass i synnerhet i förhållandet till priset.
Den första gång jag gick in på Tre Vänner så ryggade jag tillbaka och tänkte "å nej inte ett ställe till som är en parodi på en engelsk pub". Allt finns där, soffor i grönt skinn, massor av underfundiga skyltar på väggarna och en inredning i rejält och mörkt trä. Allt som svenska pubar som vill leka engelska i regel klämmer in för en "genuin" känsla.
Men skenet bedrar, bakom den något tveksamma fasaden döljer sig en riktig pärla. Utbudet på öl på Tre Vänner är varierat och relativt stort både vad det gäller fatöl och flasköl. På fat finns ett tiotal olika sorter, allt från vanlig "stor stark" till mer avancerad öl från till exempel Tjeckien (Staropramen och Pilsener Urquell) och Irland (Caffrey's). Priset för en pint öl ligger på 40-50 kronor beroende på vilken öl man väljer, det känns klart prisvärt.
Flaskölen är än mer varierad i antalet representerade länder, priserna ligger på ungefär samma nivå. I stort sett kan man få den typ av öl man vill ha för kvällen både på fat och på flaska även om mer avancerade saker som öl från svenska mikrobryggerier lyser med sin frånvaro.
Personalen på Tre Vänner är väl inte den allra mest kunniga vad det gäller öl men de kompenserar sin bristande kunskap med att vara sådär löjligt trevliga. Jag har alltid haft känslan av att vara väldigt välkommen de gånger jag har besökt Tre Vänner.
Ölutbudet och personalen i all ära, bäst på Tre Vänner är ändå maten. Allt jag har provat från Tre Vänners meny har varit väldigt gott. Den lite billigare (drygt 100 kronor för en rätt) bistromenyn innehåller bland annat en magnifik cheddarburgare och saftiga revbensspjäll. Lägger du på cirka femtio kronor så klarar du av att köpa det mesta som finns att erbjuda på a la carte-menyn. Samma sak här, maten är väldigt god och ytterst prisvärd. Jag har haft några väldigt stora matupplevelser på Tre Vänner till ett pris som plånboken är väldigt förtjust i.
Slutligen är det dags för ett betyg som blir lika självklart som trevligheten hos de som jobbar på Tre Vänner, nämligen fem barspeglar av fem möjliga. Tre Vänner har ett tillräckligt stort ölutbud för att de flesta skall vara rätt nöjda och en kvalité på maten som är i yppersta klass i synnerhet i förhållandet till priset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)