Gott Nytt År

Beer Department önskar alla sina läsare ett riktigt Gott Nytt År.

Må det nya året innebära massor av möjligheter att dricka amerikansk öl.

God Jul

Beer Department önskar alla sina läsare en riktigt God Jul.

Må tomten vara riktigt snälla mot er alla.

Uppdateringar

På grund av en tjänsteresa har det blivit ont om uppdateringar på denna blogg på sistone. Eventuellt kommer någon recension till upp på sidan innan jul och nyår men det är ingenting jag kan lova i nuläget.

Men hav förtröstan, Beer Department är tveklöst tillbaka 2010 med ännu mer om amerikansk öl.

Anchor Christmas Ale

Anchor Brewing Company är ett bryggeri som har haft lite svårt att imponera på mig, jag tycker att deras öl har varit relativt tråkiga genom åren. Det stora undantaget har väl varit deras Liberty Ale då annars har det varit ganska blekt tills jag lade vantarna på 2008 års upplaga av Christmas Ale, äntligen en fullträff från Anchor. Därför är förväntningarna stora när jag öppnar upp den första flaskan av 2009 års Christmas Ale från Anchor. Samtidigt måste jag försöka tygla mig själv, tänka bort förra året, koncentrera mig på hur årets upplaga smakar.

Det hela börjar med ett rejält misslyckande, då jag öppnar ölen har jag tydligen varit lite för ovarsam på vägen mellan kylskåp och diskbänk så ett vulkanutbrott av öl kommer ur flaskans topp så snart som jag öppnar den. Givetvis har jag både dammsugit och torkat köksgolvet tidigare idag. Naturligtvis. Till saken hör att jag var inte så elak mot flaskan, det är snarare ölen som gäckar mig i detta fall, precis som julmust kan göra.

Hur som helst, med blixtrande reflexer (och kanske med tankar på mitt nystädade golv) så lyckas rädda större delen av ölen så det blev trots allt gott om öl att provsmaka.

Tankarna på julmust kommer tillbaka när jag tittar på ljusbruna skummet hos Christmas Ale, omedelbart tre-fyra centimeter högt och sedan får man vara försiktig för skummet ökar i rask takt så fort jag häller mera öl i glaset.

Doften är härligt kryddig i sann julanda. Pepparkaka, kanel, ingefära och muskot i en riktigt bra, och unik, blandning. Färgen på ölen är rätt lik de sista riktigt mogna körsbär som man kan hitta i trädgården.

Så är det då dags att smaka av, och till min stora glädje så känner jag direkt att jag inte kommer att bli besviken i alla fall. Precis som när det gäller doften så innehåller smaken massor av olika kryddor en alldeles unik blandning. Till sist då, när vågen av olika kryddor har lagt sig så dyker det upp ännu en, nämligen en fin ton av peppar som på något vis blir den naturliga och självklara avslutningen på denna smakbomb.

Christmas Ale ingår som sagt i årets sortiment av julöl som finns att köpa på Systembolaget. Ännu så länge finns den väl representerad över hela landet, priset är 24.90 för en 355 ml flaska. Christmas Ale innehåller 5.5% alkohol.

Så nur är det spännande, hur står sig årets upplaga av Christmas Ale i förhållande till förra årets upplaga? Dags för ett betyg med andra ord. Jag kan nog tycka att 2008 års upplaga är ännu bättre än 2009 års version, men det säger egentligen ingenting alls för det är få öl som i min mening har varit så fin som 2008:an. Anchor Christmas Ale 2009 är en förbaskat bra öl men det är dock ingenting för dig som ogillar en öl som verkligen smakar annorlunda. Jag är dock lyrisk och har inga som helst problem med att plocka fram högsta betyg även i år, betyget blir alltså fem flaskor av fem möjliga.

Mitt i månaden nyheter december

Årets sista nyhetssläpp är avslöjat av Systembolaget och om man har varit en snäll person så har man verkligen saker att önska sig i detta nyhetssläpp. De nya amerikanska ölen är:

The Angel's Share, Angel's Share är ytterligare en öl från det Kalifornien-baserade bryggeriet Lost Abbey vars öl har nått Systembolagets hyllor så här i slutet på året. Jag har hört mycket gott om just denna öl men jag har inte druckit den själv. Priset är smått enorma 179 kronor för en 375 ml flaska så man bör nog ha varit väldigt snäll för att få en flaska Angel's Share.

Smashed Pumpkin, Smashed Pumpkin är en öl från det Maine-baserade bryggeriet Shipyard, priset är 71.50 för en 650 ml flaska. Inte heller denna öl är något som jag har provat tidigare, men har den någon som helst relation till en annan Shipyard-produktion, Pumpkinhead Ale, så vill jag höja en varningsflagga. Pumpkinhead Ale må ha en av ölvärldens coolaste etiketter men ölen var rent ut sagt förskräcklig.

Samuel Adams Utopias, Utopias från det Massachusetts-baserade bryggeriet Samuel Adams påstås vara världens starkaste öl med en alkoholhalt på 27%. Det kan också vara världens dyraste öl då den kommer att kosta 1290 kronor för en 720 ml flaska, riktigt så snäll har jag nog inte varit i år tror jag. Utopias bryggs av Samuel Adams varannat år, 2009 gjordes totalt cirka 9000 flaskor, endast 18 av dessa nådde Systembolaget.

Older Viscosity, Older Viscosity är en öl ifrån det Kalifornien-baserade bryggeriet Port Brewing Company. Mig veterligen representerades Port Brewing Company för första gången på Systembolaget genom Old Viscosity som fanns med bland mitt i månaden nyheterna för november. Jag har inte druckit varken Old eller Older ännu så jag kan inte säga något om ölen, däremot så kan jag säga att priset för Older Viscosity är 179 kronor för en 375 ml flaska.

High Tide Fresh Hop IPA, High Tide är kanske den öl som låter alla trevligast i mina öron bland mitt i månaden nyheterna i december. High Tide kommer även den ifrån det Kalifornien-baserade bryggeriet Port Brewing Company. Både Great Divide och Sierra Nevada har ju under året släppt "Fresh Hop" varianter som båda har varit riktigt trevliga, ser därmed fram även mot denna. Priset är 89 kronor för en 650 ml flaska.

Nu är frågan hur snäll man har varit under året, hur många av dessa öl får man kosta på sig alternativt önska sig? Det blir till att fundera över helgen, alla dessa nyheter släpps på Systembolaget tisdag 15/12.

Samuel Adams Black Lager

Då och då dyker det upp lite spännande och udda saker i ölvärlden. En av de saker som jag tycker är lite roligt och annorlunda är den mörka lager som man då och då hittar ute på de pubar jag besöker. Det är kanske inte en typ av öl som jag dricker mycket av men en typ av öl som ofta tilltalar mig. Antalet amerikanska mörka lager som Systembolaget erbjuder är just nu begränsat till en enda nämligen Black Lager från det Massachusetts-baserade bryggeriet Samuel Adams.

När jag slår upp Black Lager i mitt glas så inser jag genast att det är en öl som lever upp till den första delen av sitt namn. Det är en öl som helt klart är svart i färgen men här finns också en ton av koppar i ölen och håll upp glaset mot en lampa så blir den åt det blodröda hållet till.

Skummet växer upp högt och fint i glaset men skummet har en lite halvtrist gråbrun färg. Det är naturligtvis ingenting som går att undvika när färgen på ölen är så mörk som den är men på något vis så blir det ändå lite avvisande i brist på bättre ord.

Doften på Black Lager är inte något som direkt överraskar, här finns klara nyanser av både starkt kaffe och mörk kakaorik choklad.

Smaken är snudd på identisk med doften, återigen en klar ton av kaffe och mörk choklad. Det är dock en smak som är lite nedtonad, inte så aggressiv som mörk choklad ofta kan vara. Istället så liksom smälter smaken i munnen och så småningom så byts kaffet och chokladen ut mot en fint balanserad beska som ligger kvar tämligen länge i munnen.

Samuel Adams Black Lager är en öl som finns i Systembolagets ordinarie sortiment, därmed för alla något välsorterade Systembolag denna öl. Priset är 15.90 för en 355 ml flaska, alkoholhalten är 4.9%.

Hur är det då med betyget? Som sagt Black Lager är en typ av öl som har svårt att låta bli när jag ser den till försäljning. Samuel Adams Black Lager är helt klart en intressant öl men det är väl ingen öl som jag skulle dricka särskilt många av. Betyget stannar vid tre flaskor av fem möjliga, den fjärde flaskan är dock riktigt nära.

Fotnot: Black Lager eller originalnamnet "Schwartzbier" är från början en specialitet från området Thüringen i centrala Tyskland där öltypen har bryggts sedan sent 1300-tal. Idag har även många amerikanska bryggerier plockat upp den regionala tyska specialitet, exempelvis erbjöd Systembolaget tidigare Saranac Black Forest från Matt Brewing Company.

Tidningsartikel om amerikansk öl

Jag måste ännu en gång "pusha" för det Dagens Nyheters ölkännare Ulrika Nyström Ljung skriver generellt om december månads ölnyheter och de amerikanska ölnyheterna i synnerhet. Ulrika Nyström Ljungs sammanfattning om Systembolagets decembernyheter hittar du om du följer denna länk.

Fresh Hop Pale Ale

Bland december månads nyheter på Systembolaget så fanns det flera spännande öl. En av de öl som precis har dykt upp på försäljningshyllorna är Fresh Hop Pale Ale från det Colorado-baserade bryggeriet Great Divide. Både "Fresh Hop" och "Pale Ale" låter trevligt i mina öron så jag kastar mig med hull och hår över en flaska.

Jag börjar slå upp en flaska Fresh Hop i mitt glas och möts genast av en orangegul färg på ölen, kanske aningens ljusare än vad jag hade tänkt mig. Å andra sidan så väl Pale Ale allt som oftast relativt ljus. Det är absolut inget fel på färgen men det som verkligen utmärker sig i glaset är skummet. En mycket hög och tät skumkrona lägger sig i glaset, skummet är så pass tjockt i konsistensen att jag börjar tänka på vispad grädde. Skummet har dessutom den trevliga egenskapen att den ligger kvar länge i glaset, verkligen inte illa.

Doften är tämligen neutral, "Fresh Hop" bär i alla fall hos mig förväntningar om en kraftig humle- och bröddoft, den är dock inte alls särskilt tydlig även om den finns där. Som etiketten skvallrar så är det väl snarare en doft av citrus eller ännu hellre grapefrukt som känns.

Så här långt låter jag kanske lite negativ, det är inte alls min mening då jag på intet vis är besviken. Så här långt är det väl snarare "något lite annat än vad jag hade tänkt mig" som präglar mina tankar.

Hur är det då med smaken, ja nu möts jag av precis det jag hade tänkt med. Fresh Hop är en humlebomb, i synnerhet för att vara en Pale Ale, men Fresh Hop är också en av de trevligare bomber jag har träffat på. Smaken av humle och den beska som följer är påtaglig men samtidigt inte så intensiv så att det blir otrevligt. Det är utmanande men inte så att det går kalla kårar efter ryggraden när man dricker Fresh Hop. Humlen och den härliga beskan döljer också effektivt alkoholhalten i ölen som ligger på 6.1%.

Fresh Hop är som sagt en öl som lanserades bland nyheterna i december så ännu så länge är tillgången på Fresh Hop relativt god men det är inte en öl som kommer att finnas för evigt på Systembolaget. Priset är 79.80 för en 650 ml flaska, trots det aningens höga priset så vill jag nog påstå att det är en klart prisvärd öl.

Som avrundning på det hela är det dags att sätta ett betyg. När jag läser vad jag har skrivit så här långt så låter det återigen lite grand som om jag inte är så förtjust i Fresh Hop. Det stämmer inte, det är precis tvärtom, jag tycker att Great Divide har lyckats bättre med sin variant av Fresh Hop jämfört med till exempel Sierra Nevadas Harvest Southern Hemisphere 2009 som fanns på Systembolaget tidigare i år och som jag också har diskuterat tidigare. Trots ett mycket bra försök så når inte Fresh Hop hela vägen fram men mycket välförtjänt vill jag ge den ett betyg av fyra flaskor av fem möjliga.

Hoppe

Så var det dags för en premiär för mig, för första gången skall jag dricka en öl från det New York-baserade bryggeriet Southern Tier. Valet faller på deras öl Hoppe som är en Imperial Extra Pale Ale. Mums-mums tänker jag när jag ser "Extra Pale Ale" och korkar ivrigt upp en flaska.

Det första Hoppe lyckas med är att överraska mig rejält då det är en öl som är betydligt ljusare än vad jag hade förväntat mig. Jag kan inte låta bli att tänka "stor stark", det vill säga någon av de enklare varianter av en lager som man får i glaset om man beställer "en öl" på krogen. Lyckligtvis så slutar likheterna med en "stor stark" i färgen.

Skummet lägger sig till en början högt och fint i glaset. Färgen är vit som sipporna man hittar i dikeskanterna i maj. Det som är lite synd är att skummet inte ligger kvar så länge i glaset, efter bara en kort stund så har det förvandlats till några små öar som ligger och flyter på ölets topp.

Doften... ja vad kan jag säga. Hoppe är som sagt en Imperial Extra Pale Ale och naturligtvis så finns det en hel del humle i doften. Men Hoppe överraskar igen och bjuder på betydligt mer grapefrukt och mandarin i doften än vad jag hade trott. Återigen en trevlig överraskning som bryter av mot mina förväntningar.

Smaken... ja vad kan jag säga. Hoppe är som sagt en Imperial Extra Pale Ale och naturligtvis så finns det en hel del humle och beska i smaken. Det är dock inte så tydligt som jag trodde, Hoppe är trots allt lite nedtonad på beska. Istället så överraskar Hoppe en gång till, jag får vissa tankar på friskhet och spannmålston som man normalt sett hittar hos veteöl. Smaken är riktigt god men jag måste säga att jag också känner av alkoholhalten på 8.0% i den. Hoppe hade sannolikt vunnit på att vara lite mindre alkoholstark.

Hoppe lanserades som en tillfällig nyhet på Systembolaget i september. Enstaka flaskor finns kvar om du vill prova den. Hoppe kostar 99 kronor för en 650 ml flaska.

Jag måste säga att mitt första möte med en öl ifrån Southern Tier är ett positivt sådant. Hoppe är kanske inte den allra bästa öl jag har druckit men nog håller ölen en riktigt hög klass. Det jag hela tiden kommer tillbaka till är "överraskning". Och hade tonen av alkohol varit lite mindre så undrar jag om inte toppbetyget hade kunnat att ticka in. Nu nöjer jag mig med att ge Hoppe fyra flaskor av fem möjliga. Även om Hoppe är relativt dyr så råder jag att sticka iväg till Systembolaget och lägga beslag på en av de få flaskor som finns kvar att köpa.

Brooklyn Monster Ale

Idag är det dags att styra kosan tillbaka till östkusten i USA för en provsmakning av Brooklyn Monster Ale från det New York-baserade bryggeriet Brooklyn Brewery.

Som namnet antyder är detta en utmaning. Först och främst ligger alkoholhalten på hela 10%, sedan är det en öl av typen Barley Wine som sällan brukar vara den allra mest lättdruckna öl du kan hitta att köpa.

Nåväl till en början går det ändå rätt bra, Monster Ale är mörkt bärnstensfärgad och faktiskt riktigt vacker i färgen. Det är inga problem att bygga upp ett fint skum, det reser sig inte så högt i glaset men det är tjockt och vackert om än lite blekt vitt.

Men sedan börjar problemen med Monster Ale. Det doftar citrus och sherry. Det finns lite mörka frukter typ körsbär och en aningens russin. Men... det finns en doft som är mycket tydligare än allting annat. Sprit. Massor av sprit. Så till den grad att det sticker i näsan, det är så jag vill dra undan huvudet från ölen.

Hur är det då med smaken? Ja som doften tyvärr redan har antytt så finns det även mängder med alkohol i smaken. Tyvärr. Jag förstår faktiskt inte meningen med att anstränga sig och att lägga ned en massa tid på att brygga en öl som mest är alldeles för spritig. Det finns säkert massor av fina smaker i Monster Ale, men återigen Brooklyn Brewery har bryggt en öl som mest smakar alkohol. Som sagt jag förstår verkligen inte meningen med detta.

För tillfället går det inte att köpa Monster Ale på Systembolaget men det är en öl som har letat sig dit då och då och det är väl inte helt omöjligt att det händer igen. Då den fanns sist så kostade den 19.90 för en 355 ml flaska. Om du ändå vill prova Monster Ale så är det en öl som jag ser då och då på pubar som för öl utöver "standardsortimentet", tyvärr kan jag väl inte med bästa vilja i världen säga att det är bra köp om du hittar den. Skall vara då om du är ute efter att bli dragen relativt snabbt.

För att då på sedvanligt sätt avsluta med ett betyg så är det en smula svårt för mig. Brooklyn Brewery är ett bryggeri som jag känner starkt för inte minst då jag har haft förmånen att besöka det två gånger. Jag är också generellt sett mycket förtjust i ölen som Brooklyn Brewery tillverkar. Men samtidigt måste jag vara ärlig och jag tycker verkligen inte att Monster Ale är en bra öl. På senare tid har jag druckit ett par öl av typen Barley Wine som har varit rätt goda. Monster Ale är inte det, den utmärks av en alldeles för tydlig spritsmak som ganska väl täcker alla andra smaker i ölen. Så tyvärr, denna gång blir betyget en flaska av fem möjliga. Monster Ale är en öl som med lätthet förstärker de fördomar och "förväntningar" jag har om Barley Wine.

Månadens Pub

För första gången i denna bloggs historia så skall vi idag bege oss utanför Stockholm för ett pubbesök. Beer Department sätter sig i ett X2000-tåg till Göteborg, sedan blir det spårvagn till Järntorget och till sist några minuters promenad innan det slutmålet nås, nämligen puben The Rover som du hittar på Andra Långgatan 12.

The Rover är en av de minst djupa men samtidigt en av de bredare pubar jag har besökt. Lokalen är mycket trevlig men också lite konstigt utformad. Nåväl, det är väl en parentes i sammanhanget, hur lokalen ser ut är ingenting som bedöms här, var bara tvungen att säga det.

Då jag första gången klev in på The Rover så kände jag mig märkvärdigt välkommen. Det var som om jag hade varit där massor av gånger förut, personalen hälsar på mig som om vi har setts massor av gånger. Ett minst sagt bra första intryck.

Personalen fortsätter att imponera då de genomgående har stor kunskap om den öl de serverar och gärna delar med sig av sig kunskap utan att för den delen bli framfusig och övertygande. Något som jag själv ofta har en tendens att bli när jag ivrigt förklarar en viss öls förträfflighet.

Ölutbudet är lysande. Massor av öl på fat från Sverige, Tjeckien och Storbritanien. Detta spetsas med lokala varianter från Göteborgsbryggerierna Dugges och Oceanbryggeriet. Flaskutbudet är om möjligt ännu bredare, till min stora glädje fyllt till bredden med mängder av amerikansk öl. Priserna på öl är humana men är också stundtals på gränsen till dyra.

Maten på The Rover är också riktigt fin. Viltfärslimpan är en väl tilltagen och god rätt som säljs till vrakpriset 119 kronor. Den näst intill obligatoriska hamburgaren är det inget fel på men det är väl heller ingenting som står ut. Genomgående upplever jag maten som mycket prisvärd.

Finns det då någonting negativt med The Rover? Tja... det negativa jag kan säga är väl att här finns något som gör att jag får en känsla av Göteborgs mindrevärdeskomplex när jag pratar med personalen. Öl från Göteborg och dess närhet (Dugges och Oceanbryggeriet) hyllas enormt. Definitivt inte oförtjänt då jag gillar det mesta jag har druckit på från dessa bryggerier. Men öl från Sigtuna Brygghus avfärdas med ett enda ord som "skräp" och riktigt svårt med trovärdigheten blir det när "det aldrig har bryggts en intressant öl" hos Nynäshamns Ångbryggeri.

Jag har förvisso själv svårt för ölen från Sigtuna, men den senare kommentaren ser jag som direkt löjlig, det är nog bara i Göteborg som man tycker att det inte har kommit en enda intressant öl från Nynäshamn.

Nåväl jag låter detta passerar inte minst som The Rover är ett mycket bra ställe som jag hittade mest av slump när jag sist besökte Göteborg. Ölutbudet är fantastiskt i synnerhet för mig som älskar amerikansk öl. Men då jag är svag för att prova öl från svenska småbryggerier så får jag min beskärda del även här. Maten är också den riktigt fin och dessutom prisvärd så det räcker och blir över. Betyget slutar därför på fem barspeglar av fem möjliga.

Fotnot: Till The Rovers försvar måste jag göra ett tillägg. Uppenbarligen har någonting hänt hos The Rover sedan jag var där. Just nu finns ett flertal öl från Nynäshamns Ångbryggeri i The Rovers fatölssortiment. Skall man kanske tro att kommentaren om Nynäshamn var en tillfällig tankegroda?

Sawtooth Ale

Det Colorado-baserade bryggeriet Left Hand Brewing är ett bryggeri som har lyckats väl med sina försök att få in öl på Systembolaget de senaste åren. En av de öl som har dykt är det bryggeriet själva kallar sitt flaggskepp nämligen Sawtooth Ale, frågan är då om det är en öl som lever upp till att kallas just "flaggskepp".

Så fort jag häller upp Sawtooth Ale i mitt glas så tänds ett litet hopp då färgen skvallrar om att det här är någonting jag kan gilla. Vackert kopparfärgad (och kopparfärgat är bra i mitt tycke) öl fyller glaset, på detta öl lägger sig en fin krona av vitt skum med aningens brun ton i.

Doften är en smula diffus, jag har svårt att urskilja något riktigt distinkt i den. Det är lite blomsteräng i doften, det är lite småkakor och det finns lite aningar till humle. Men ingenting står ut så det särskilt mycket.

Smaken då? Ja det är bara lyfta på hatten och säga att Sawtooth Ale är synnerligen välbalanserad mellan sötma och beska. Jag blir lycklig när jag dricker Sawtooth Ale för jag tycker det är så gott. Smaken innehåller så mycket, lite syrlighet som kittlar på tungan, det blommiga och fruktiga från doften finns klart markerat i smaken också. Sötman är redan nämnd. Och allting balanseras av en perfekt mängd humle och beska.

Alla dessa smaker ligger kvar en bra stund i munnen innan det till sist är beskan och humlen som vinner innan ölen klingar av och det är dags att ta nästa klunk.

Tyvärr finns inte Sawtooth Ale att köpa på Systembolaget just nu och det är nog dessutom som så att det krävs en hel del tur för att ens hitta den hos de mest välsorterade pubar. Man får nog helt enkelt hoppas på att ölen någon gång dyker upp i Sverige igen. Då Sawtooth Ale sist fanns på Systembolaget så kostade den 22.80 för en 355 ml flaska. Sawtooth Ale innehåller 4.8% alkohol.

Är det då en öl som lever upp till att kallas "flaggskepp"? Utan tveka en sekund så är mitt svar "ja". Det har kommit många fina öl från Left Hand, precis som det har kommit några lite mer tveksamma, de senaste åren. Sawtooth Ale är i mitt tycke mästerverket från Left Hand, det är en öl som jag verkligen skulle vilja kunna köpa i Sverige. Idag, imorgon och för en lång tid framöver. Betyget blir naturligtvis satt därefter, Sawtooth Ale inkasserar mycket välförtjänt fem flaskor av fem möjliga.

Shipyard Barley Wine Style Ale

Under våren tog Systembolaget in tre stycken öl från det Maine-baserade bryggeriet Shipyard tillhörande bryggmästaren Alan Pugsley's Signature Series. De andra två XXXX IPA och Imperial Porter har jag redan smakat av, idag är turen kommen till den tredje ölen Barley Wine Style Ale.

Färgen på Barley Wine Style Ale är mörkt brun i stil med mahogny. Men här finns även en röd ton som gör att ölen skimrar till och blir nästan tegelfärgad när man håller upp glaset mot ljuset. Skummet växer till sig ett par centimeter av en mycket livlig kolsyra som finns där de första sekunderna efter det att jag slår upp Barley Wine Style Ale i glaset. Skummet är tätt, beige i färgen och fyllt med små bubblor. Den större delen av skummet försvinner ganska så snabbt men det ligger kvar en tunn hinna genom hela provsmakningen.

Doften på Barley Wine Style Ale är ganska diskret. En del sötma finns där, jag kommer att tänka på det bruna råsocker som man kan köpa i affärerna. I övrigt har jag svårt att känna någon doft som tydligt står ut.

Hur är det då med smaken? När jag dricker Barley Wine så är jag ofta beredd på något kantigt och väldigt utmanande. Så är väl fallet till viss del med Barley Wine Style Ale också, de första sekunderna är den en utmaning för smaklökarna, här finns lite frukter, vanilj och kaffe i en märkvärdig blandning. Men jag tänker också tillbaka på de få gånger i mitt liv som jag har druckit portvin.

Denna komplexhet i smaken försvinner relativt snabbt och ersätts av en rejäl beska som ligger kvar väldigt länge skönt värmande i munnen. Jag måste också berömma Alan Pugsley för att han har gjort en bra sak med alla sina öl i Signature Series som jag provat, effektivt döljer han den höga alkoholhalten. Barley Wine Style Ale innehåller 8.5% alkohol, men precis som hos "systrarna" i serien så märks inte denna alkoholhalt av när jag smakar ölen.

För tillfället är Barley Wine Style Ale slutsåld på Systembolaget, då den fanns så kostade den 61.20 för en 650 ml flaska. Vill du prova denna öl så är chansen relativt stor att du hittar på en välsorterad pub, jag har i alla fall sett den ett par gånger på de ställen som jag normalt hänger på.

Som vanligt så avslutar jag med ett betyg. Under hela tiden jag dricker Barley Wine Style Ale från doft och färg via skum till smak tänker jag "helt ok". Så naturligtvis så får då betyget för Barley Wine Style Ale bli tre flaskor av fem möjliga. Barley Wine Style Ale är nog den öl i Signature Series som jag har gillat minst men det är fortfarande en öl som jag rekommenderar att prova åtminstone en gång.

Samuel Adams Winter Lager

Det är inte så många saker här i världen som gör mig förbannad, men de finns saker som å andra sidan retar mig enormt fast det är rena petitesser egentligen. En av de sakerna är när IKEA plockar fram sina julsaker till försäljning redan i slutet på september. För i helvete, ni ser ju för sjutton till att man hinner tröttna på julen långt innan den infaller. För mig börjar julen egentligen "skyltsöndagen", det vill säga den söndag första advent.

Men vem är jag att döma andra, ett par dagar i förtid är det dags att prova årets första amerikanska julöl och mitt val faller på Winter Lager från det Massachusetts-baserade bryggeriet Samuel Adams.

För det första, färgen hos Winter Lager är riktigt vacker. En mörkt gyllenbrun ton någonstans i gränslandet mellan brons och koppar. I just den flaska jag provar har jag dock svårt att få till ett skum överhuvudtaget, möjligtvis är min flaska lite för kall men jag har svårt att tänka mig att det är hela förklaringen.

Doften är då desto roligare, här finns maltdoften finns där tveklöst men för första gången vad jag kan påminna mig om då känner jag en tydlig ton av kanel i en öl.

En god vän till mig som redan har hunnit med att prova Winter Lager var förvånad över hur lik den var den "ordinarie" Samuel Adams Boston Lager. Vi brukar vara ganska överens när det gäller öl men denna gång måste jag säga emot. Då Boston Lager är en av mina stora favoriter på Systembolaget, åtminstone bland utbudet av lager, så tycker jag att Winter Lager i jämförelse är feg. Winter Lager trevar lite grand men det blir inte så mycket mer än så, en öl som kanske är så fint balanserade mellan beska och sötma att den blir... just feg.

Winter Lager är (föga överraskande kanske) en tillfällig nyhet hos Systembolaget, en öl som ingår i årets sortiment av julöl som Systembolaget erbjuder. I år kostar Winter Lager 16.90 för en 355 ml flaska. Alkoholhalten på 5.6% är relativt blygsam i sammanhanget då julöl ofta innehåller en betydligt större mängd alkohol än så.

När det gäller Samuel Adams så är jag i regel positiv till den öl de brygger året om. När det gäller deras säsongsöl så känns det trist att säga det men jag tycker att den blir allt mer ointressant. Winter Ale är en öl som mest bekräftar detta, helt ok men också slätstruken och tillrättalagd. Ingenting som utmanar, ingenting som verkligen fångar mitt intresse. Betyget slutar därför på två flaskor av fem möjliga.

Fotnot: På tal om kanel... även om våffeldagen ligger långt borta så vill jag ge ett tips om hur man piffar till våfflor. Grädda din våffla, lägg sedan på ett generöst lager av socker och kanel. Förtär detta tillsammans med knaperstekt bacon, då har du nått en våfflas fulländning.

Liberty Ale

När jag tidigare i veckan gick på Systembolaget för att köpa de nyheter som kom mitt i månaden i november samt lite amerikansk julöl så fastnade mina ögon plötsligt på en hylla. Flaskan var lätt att känna igen, en knubbig mörkbrun sak som tveklöst måste komma från det Kalifornien-baserade bryggeriet Anchor Brewing Company. Men ölen... jag måste skrapa med foten och ställa mig fem minuter i hörnet för jag hade totalt glömt bort att deras Liberty Ale är en öl som går att köpa på Systembolaget.

Det enda sättet att gottgöra detta var naturligtvis att köpa ett par flaskor till hemmet och sedan kyla dem till lämplig temperatur. Väl där så är det naturliga steget självklart att ta en provsmakning och skriva ett par rader om denna öl också.

Att slå upp en Liberty Ale i ett glas är en trevlig händelse. Ett tätt och fint skum bygger fint upp sig ett par centimeter i glaset. Och det är inte direkt så att skummet har några tankar på att ge sig av någon annanstans, även en bra bit in i provsmakningen så ligger en fin mängd kvar.

Doften är väldigt fräsch, rentav uppiggande. En fin balans råder mellan citrusfrukter och bröd. Mellan örter och sötma. Färgen är vackert gyllene men en liten brun ton i sig.

Uppiggande är ordet för smaken också, Liberty Ale väcker liv i en kropp som är sliten efter en hård arbetsvecka. Det spritter till i kroppen och plötsligt så är det lite fart i kropp och själ igen. Kanske är det den något höga alkoholhalten på 5.9% som hjälper till men egentligen tror jag inte det, Liberty Ale klarar sig så bra ändå med sin angenäma smak.

Öl som jag gillar mycket innehåller nästan alltid en perfekt balans av beska, fruktighet och sötma, Liberty Ale når kanske inte riktigt till perfekt balans men nog gör de ett riktigt bra försök i alla fall.

Liberty Ale är en öl som finns i Systembolagets ordinarie sortiment med andra ord bör du kunna hitta den på flertalet Systembolag i Sverige om du inte som jag förtränger ölen existens. Priset är 19.50 för en 355 ml flaska.

Att dricka Liberty Ale är lite grand som att träffa på en gammal vän man inte har sett på länge. Efter en något trevande start är det väldigt roligt att åter stifta bekantskap igen och plötsligt är allt som förr. Det spelar ingen roll att det har gått en lång tid sedan sist man möttes, man har så mycket gemensamt ändå. Liberty Ale är precis så, efter en trevande inledning hittar vi tillbaka till varandra igen. Jag är så förutsägbar men när jag dricker en amerikansk (India) Pale Ale så är det höga betyget där nästan per automatik, jag tycker om det så mycket. Liberty Ale är inget undantag, betyget slutar därför på fyra flaskor av fem möjliga.

Calabaza Blanca

Man kan väl lugnt påstå att min första kontakt med det Michigan-baserade bryggeriet Jolly Pumpkin Artisan Ales slutade sådär då inte var allt för förtjust i deras Bam Biere. Nåväl skam den som ger sig, alla förtjänar väl en ny chans så jag ger mig i kast med en helt annan typ av öl från Jolly Pumpkin nämligen deras "white ale" Calabaza Blanca.

Precis som med mitt förra försök med öl från Jolly Pumpkin så börjar det bra. Ett mycket fint skum bygger upp sig i glaset, vitt som toppen på fjället. En livlig kolsyra håller sedan kvar skummet i glaset länge.

Färgen på Calablaza Blanca är blekt gul åt det genomskinliga hållet till, samtidigt kommer jag att tänka på nyligen mognade bananer. Doften känner jag inte mycket av, en aningens citrus kanske men inte så mycket mer. Och det tror jag inte har att göra med att en förkylning härjar i min kropp just nu.

Smaken då? Ja... vad skall jag säga. Mitt första intryck är att det smakar... konstgjort. Det är märkvärdigt men jag kan inte beskriva det på annat sätt. Kolsyran kittlar fint i mun och gom, men smaken... det närmaste jag kommer är den mindre roliga smak man kan känna när man köper en flaska för billig mousserande vin. Det som förvånar mig lite grand ändå är att eftersmaken innehåller en hyfsad beska, det var ingenting som jag såg komma.

Calabaza Blanca finns fortfarande att köpa på Systembolaget men antalet flaskor som är kvar är begränsat. Priset är 120.10 för en 750 ml flaska, Calabaza Blanca innehåller en alkoholhalt på 4.8%.

Tyvärr måste jag säga att jag återigen blir väldigt besviken. På etiketten står det "ale brewed with spices", tillåt mig att starkt ifrågasätta denna slogan. Den smak jag känner är inte så trevlig tyvärr. Det är möjligt att jag dricker denna öl helt fel tid på året som plockar fram den en ruggig kväll i november istället för en sensommarkväll i augusti när allting är uppvärmt så att man får en av de få riktigt ljumma kvällarna i Sverige. Trots det så kommer jag tillbaka till att jag känner mig besviken, inte heller Calabaza Blanca är en öl som lever upp till mina förväntningar. Den lever heller inte upp till sitt höga pris, en öl som kostar så pass mycket pengar måste utmana mer, även denna gång måste jag sätta betyget en flaska av fem möjliga för en öl från Jolly Pumpkin.

Rea på Systembolaget

Det är minsann inte ofta som man kan säga att man har fyndat på rea på Systembolaget. Men om du gillar Samuel Adams Octoberfest så har du chansen nu.

De flaskor som finns kvar av Samuel Adams Octoberfest är nu prissänkta från ordinarie 17.50 för en 355 ml flaska till 14.00.

Om det är ett fynd är väl å andra sidan tveksamt, jag var inte alldeles förtjust i årets version av Samuel Adams Octoberfest. Men det är klart har du inte provat den ännu så sök upp den och testa den till ett lite förmånligare pris.

Decembernyheter på Systembolaget

Så är årets sista (större) nyhetssläpp publicerat i pdf-format på Systembolagets hemsida och för en person som undertecknad som gillar amerikansk öl så kommer känns det som om julafton inträffar när tre veckor för tidigt så december månads nyheter bland öl inkluderar fyra stycken amerikaner.

Fresh Hop:

Fresh Hop är en ale från det Colorado-baserade bryggeriet Great Divide. Ett antal öl från Great Divide har genom åren sålts på Systembolaget och jag har väl varit positiv till de flesta av dem. Jag kan inte påminna mig om att Fresh Hop har funnits tidigare så det blir en ny upplevelse för mig. Priset för en Fresh Hop är 79.80 för en 650 ml flaska.

Stone 13th Anniversary Ale:

Det Kalifornien-baserade bryggeriet Stone Brewing Company har liksom öl från Great Divide varit representerad på Systembolaget vid några tillfällen om än inte lika frekvent. Jag är inte helt övertygad om Stone Brewing Companys förträfflighet då jag tycker att några av deras öl har varit riktigt svåra. Denna "american strong ale" verkar dock vara något av det bästa Stone Brewing Company har bryggt så jag ser fram mot att få prova den. Priset för 13th Anniversary Ale är 99 kronor för en 650 ml flaska.

Stone Vertical Epic 090909:

Förra årets version av Vertical Epic från det Kalifornien-baserade bryggeriet Stone Brewing Company var en stor besvikelse, jag hoppas att Stone har gjort en bättre version detta år. Årets version beskrivs som en "dark strong ale" vilket i alla fall på papperet väcker mitt intresse. Priset stannar vid 94:70 för en 650 ml flaska.

Czar Imperial Stout:

Hur skall nyhetsfloran på Systembolaget 2009 sluta om inte med en något riktigt rejält, man har valt en alkoholstark (11%) Imperial Stout från det Colorado-baserade bryggeriet Avery Brewing Company. Czar är vad jag vet den andra ölen som kommer från Avery som säljs på Systembolaget. Den första, Hog Heaven, var en mycket trevlig öl så jag hyser visst hopp även om Czar. Priset för Czar är 94:90 för en 650 ml flaska.

Även om nyheterna i december är kostsamma, speciellt som december är en månad då man har en tendens att ha massor av andra utgifter så tror jag att det är en bra idé att köpa och prova åtminstone en flaska vardera av varje amerikansk nyhet i december. Jag är i alla fall för nyfiken för att inte köpa och prova dessa.

Hog Heaven

Idag är det dags för en tur till det Colorado-baserade bryggeriet Avery Brewing Company för en provsmakning av deras Hog Heaven. Vad jag vet har inte öl från Avery Brewing sålts förr på Systembolaget men jag hade förmånen att prova några av deras öl när jag var på en tjänsteresa till Denver för några år sedan, de öl jag provade då inkluderade dock inte Hog Heaven.

Avery Brewing Company kallar Hog Heaven för en "barleywine-style ale" så jag förbereder mig på att det kommer att blir en ganska kantig öl som jag provar, lite rädd är jag också att alkoholhalten på 9.2% skall märkas. Men ack så överraskad jag blev...

I med Hog Heaven i glaset då. Skummet är vitt och tätt med en aningens brun ton i och växer högt i glaset byggt av små, små bubblor. Skummet ligger även kvar en bra stund i glaset. Doften är förvånandsvärt neutral, en liten citruston finns väl där liksom en krydda eller ört som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Smaken då? För det första så har jag nog aldrig druckit en Barleywine med så markerad humleton i och därmed en angenäm beska. Det är överraskand men också positivt, Avery Brewing Company gör något annorlunda med sin Barleywine. Smaken påminner snarare om en amerikansk IPA snarare än den traditionella smaken som man kan förvänta sig hos en Barleywine. Även i smaken finns toner av örter och minsann om det inte finns lite ton av bourbon i där också.

Trots att jag tycker mycket om Hog Heaven så känner jag mig ändå en aningens besviken. Barleywine "skall" på något vis vara mera svår än så här. Hog Heaven utsätter mig inte för något mostånd alls. En gång i tiden var jag mycket arg på min bank och ringde upp dem laddad till tusen bara för att mötas av en exemplarisk service. Efter samtalet kände jag mig nästan lurad över att inte få utlopp för min ilska, lite grand samma känsla har jag när jag dricker Hog Heaven. "Gör någonting" som matadoren i julaftonsfilmen med Ferdinand skulle ha sagt. Vilken motsägelse jag gör mot mig själv just nu eller hur.

I skrivande stund finns Hog Heaven fortfarande kvar i en rätt stor mängd på Systembolaget om du vill prova, priset är 79.90 för en 650 ml flaska.

Så var det då dags för summeringen. Om jag för en tid sedan blev förvånad när jag provade Widdershins Barleywine så är jag möjligt ännu mer förvånad nu. Precis som jag när jag är ytterst nära om att ge upp hoppet över Barleywine så kommer här ännu en överraskning. Det är inte yttesta toppklass på Hog Heaven, men det är ändå nog så bra om än aningens tamt. Betyget idag stannar därför på fyra flaskor av fem möjliga. Kanske är det Hog Heavens närhet till smaken av en amerikansk IPA som gör att jag gillar den så mycket.

Mitt i månaden nyheter november

November är troligtvis den månad på året som jag gillar minst. Det är mörkt när man vaknar och åker till jobbet. Det är mörkt när man är på väg hem från jobbet och däremellan regnar det allt som oftast. Vilken tur då att Systembolaget gör sitt bästa för att glädja en människa med svaghet för amerikansk öl, för nyheterna mitt i månaden i november lovar gott. Ölen är:

Old Viscosity, Old Viscosity är en strong ale från det Kalifornien-baserade bryggeriet Port Brewing Company. Priset är 119 kronor för en 650 ml flaska. Jag har aldrig hört talas om att Systembolaget har sålt öl från Port Brewing Company förut.

Oatgoop, Oatgoop är en typ av öl jag inte har provat förut då den beskrivs som en "Oat Wine". Priset landar på 179 kronor för en 650 ml flaska. Denna öl är ett sammarbete mellan det Indiana-baserade bryggeriet Three Floyds och det danska bryggeriet Mikkeller. Mig veterligen så har inte öl från Three Floyds funnits på Systembolaget tidigare medan öl från Mikkeller har representerats då och då.

Judgment Day, Judgment Day är en öl som skall påminna om den belgiska Quadrupeln. Priset för Judgement Day är 134 kronor för en 750 ml flaska. Judgment Day kommer från det Kalifornien-baserade bryggeriet Lost Abbey. Såvitt jag vet så har Systembolaget inte sålt öl från Lost Abbey tidigare.

Inferno, Inferno kommer även den ifrån bryggeriet Lost Abbey. Ölen beskrivs som en Strong Pale Ale och skall även den vara ganska "belgisk" i stilen. Priset är 129 kronor för en 750 ml flaska.

Spännande men ack så dyra nyheter alltås. Alla dess nyheter kommer att släppas i en högst begränsad upplaga på Systembolaget 16/11.

Old Stock Ale

Jag vet inte om det är hösten som gör det eller om det är någonting annat men just nu har jag en tendens till att plocka fram tung och komplex öl ur det lilla förråd av öl som jag har hemma. Dagens öl faller väl in i den kategorin nämligen Old Stock Ale från det Kalifornien-baserade bryggeriet North Coast Brewing Company.

Jag har varit inne på det förr men det tål att sägas igen. Jag är övertygad om att all öl har sina tillfällen även om jag starkt hyser tvivel till exempelvis Coors Light. Jag har inte hittat ett tillfället för den ännu. På samma sätt finns det tillfällen man definitivt inte skall testa en öl också, det gäller mitt första försök med Old Stock Ale. Visserligen hade jag tempererat den till lagom temperatur, men att dricka den en fredagkväll i badkaret var naturligtvis helt fel.

Även om jag får skylla mig själv att det första intrycket av Old Stock Ale blev sådär så har jag aldrig tyckt att de olika årgångar av Old Stock Ale som sålts på Systembolaget har varit så bra, snarare rentav dåliga. Men nu gör jag ett nytt försök med 2009 års upplaga.

Om en öl kan vara vacker så är Old Stock Ale det. Färgen är rödbrun med en starkare dragning åt det röda snarare än det röda. En stund tänker jag hasselnötter men det stämmer inte riktigt, färgen är rödare än så. Skummet lägger sig till en början kraftigt över ölens yta men den försvinner snart till en halvcentimeter stor vit krona.

Doften är dock inte lika vacker, en klar ton av sprit finns i doften och återigen så väcks mina misstankar om att jag kommer att få prova en öl som mest har en smak av alkohol. Förutom den relativt starka doften av alkohol så finns här också en ton av det brunt råsocker.

Till min stora glädje är dock den höga alkoholhalten på 11.5% bättre dold i årets upplaga av Old Stock Ale än vad tidigare års upplagor har lyckats med. Visserligen kittlar alkoholen lite grand i halsen men det finns så mycket mer än så i årets upplaga av Old Stock Ale. Här finns lite körsbär. Här finns lite anis. Här finns en skaplig humleton. Här finns också en ton av choklad med mycket hög kakaohalt. Allt i en salig röra. Komplext var bara förnamnet.

Old Stock Ale finns fortfarande att köpa på Systembolaget men antalet flaskor som är kvar är ganska begränsat. Priset för 2009 års version av Old Stock Ale är 43.90 för en 355 ml flaska.

Vad blir det då för betyg på Old Stock Ale. North Coast Brewing Company är en av mina favoritbryggerier. Tveklöst. Undantaget är väl just Old Stock Ale som jag tycker har varit en stundtals förskräcklig ölupplevelse. Årets version är väsentligt mycket bättre än alla andra versioner som jag har druckit tillsammans. Ändå är det inte en öl som jag blir överdrivet förtjust i, betyget slutar därför på tre flaskor av fem möjliga.

Sierra Nevada Torpedo

En öl som jag har hört mycket gott om men inte tidigare provat är Torpedo Extra IPA från det Kalifornien-baserade bryggeriet Sierra Nevada. Både "extra" och "IPA (India Pale Ale)" är saker som låter trevligt i mina öron så förväntingarna är rätt höga när jag äntligen får tag på Torpedo.

När jag häller upp Torpedo i ett glas så överraskar den mig med ett mycket kraftigt skum med stora bubblor som nästan rinner över glasets kant, det var jag verkligen inte beredd på. Skummet ligger kvar länge glaset, vitt med en blek gul ton i sig.

Jag blir väl inte direkt överraskad när det enda jag kan identifiera i doften på Torpedo är humle. Men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av en "Extra IPA", här finns givetvis mängder med humle.

De första sekunderna när jag smakar Torpedo är en stor upplevelse. Det innehåller det mesta som jag bara älskar hos öl, dit Sierra Nevada når då och då. Massor av citrusfrukter och ananas. Sötman finns där på mycket fint sätt som balanserar beskheten i ölen. Men sedan händer något, beskheten tar över mer och mer och mer och till sist är det så att tungan håller på att rulla ihop sig. Graden av beska är så hög att till sist känns det som om jag har tuggat på metall, eller för den delen tagit en rejäl sup Beska Droppar.

Torpedo skall sedan början av oktober finnas i Systembolagets sortiment som en "permanent" nyhet, tanken är därmed att den skall finnas att köpa det närmaste året. Dock har det varit svårt att hitta Torpedo på Systembolaget så här långt, antingen är det väldigt populär eller så har Sierra Nevada svårt att leverera. Priset är 24.90 för en 350 ml flaska, alkoholhalten är 7.2%.

Vad hamnar då betyget på för siffra? Torpedo är ingen dum öl alls men jag tycker nog att Sierra Nevada har överarbetat saker och ting denna gång, det är till sist så beskt att ölen blir svår att dricka, det ta emot att svälja. Jag gillar beska i öl men den här gången har det blivit lite för mycket. Trots det så är jag förtjust i Torpedo så betyget blir tre flaskor av fem möjliga.

Widdershins

Efter att senast ha provat en flaska Coors Light så tar jag till ett säkert kort denna gång eftersom jag vill ha en garanterad smak på ölen jag dricker denna gång. Ur förrådet hämtas en flaska Widdershins från det Colorado-baserade bryggeriet Left Hand Brewing.

Det första som slår mig när jag försiktigt häller upp Widdeshins i ett glas är att jag tycker att den är ovanligt ljus för att vara en Barleywine öl. Färgen påminner mig om när jag var på Dominikanska Republiken för massor av år sedan och för första gången lärde mig uppskatta mörk rom. En mellanbrun öl med en guldton i sig. Skummet lägger sig högt och fint i glaset, ett skum som har en ljusbrun ton.

Dofterna som jag känner i Widdershins är till en början lite svår att komma underfund med vad de är. Efter tag så tror jag mig det är russin som finns där, men det finns så mycket mer, citrusfrukter, bröd, smörkola och till och med läder i en salig blandning.

Alla komplexa och svårbestämda dofter i Widdershins återspeglar sig även i smaken. I sann Barleywine anda så innehåller Widdershins 9.1% alkohol men det märks inte alls i smaken, istället så finns smak av frukt, en fin söt smak, väl balanserad beska och en del vanilj som troligtvis kommer från eklagringen av Widdershins. Och precis när man tror att allting har lugnat ned sig så växer det fram fin rökig smak för att göra smaken än mer komplex. Trots alla smaker är Widdershins väldigt len och rund i smaken, inte alls så "kantig" som Barleywine ofta kan vara.

För tillfället finns inte Widdershins att köpa på Systembolaget men då den fanns vill jag minnas att den kostade runt 90 kr för en 750 ml flaska.

För att summera det hela så måste jag säga att Widdershins är en positiv överraskning. Det är nog den mest lättdruckna Barleywine som jag har provat. Trots det är det en öl som är fylld till bredden med smaker. Betyget blir fyra flaskor av fem möjliga, Widdershins är en komplex öl som trots alla smaker är lättdrucken.

Fotnot: Widdershins ingår i Left Hands "Big Mo" serie där också öl som Goosinator, Rye Bock och Chainsaw är representerade. Big Mo-serien tappades upp på 750 ml flaskor och försågs med en riktig kork och bygel, likt en flaska champagne. Många av ölen i Big Mo-serien togs in på Systembolaget för ungefär under 2008 men sedan dess har dem inte setts till. Allt var inte bra i Big Mo-serien men det var i regel intressant öl att prova. Om du ser flaskor i Big Mo-serien är mitt generella råd att prova den ölen.

Coors Light

Jag försöker. Jag försöker verkligen att inte vara en snobb som säger det här skall du dricka och det här skall du inte dricka. Visst händer det att jag blir lite för entusiastisk och berättar en viss öls förträfflighet, men jag försöker ändå att aldrig säga "jag har rätt, du har fel". Men ibland är det svårt, väldigt svårt att inte ge vika för sina förutfattade meningar. När jag provar en öl som heter Coors Light från det Colorado-baserade bryggeriet Coors Brewing Company så är det så väldigt svårt att inte tänka bort order "Light".

Nåväl det är bara att ge sig in i matchen. Jag slår upp en flaska Coors Light och kan snabbt konstatera att den håller en acceptabel nivå av snövitt skum. I doften anar jag för någon sekund en smula citron men den doften hade bråttom iväg till annat håll. Färgen är svagt gul, tämligen nära genomskinlig.

När jag smakar Coors Light så blir jag förbluffad. Förbluffad över att en öl kan smaka så lite överhuvudtaget. Här finns faktiskt ingenting i smakväg förutom en aningens elak ton av aspartam, det vill säga det sockerersättningsmedel som man normalt hittar i Light-läsk.

Coors Light är en öl som av någon outgrundlig anledning är representerad av alla något så när välsorterade Systembolag. Priset är 13.90 för en 350 ml flaska, i min mening bortkastade pengar. Alkoholhalten ligger på 4.5% och skall man säga någonting positivt om Coors Light så är det att smaken av alkohol på något vis ändå döljs av en öl som i övrigt inte smakar någonting.

Vad blir det då för betyg? Ja om du är ute efter en variant av Loka Naturell som innehåller alkohol så har du hittat din drömöl. För alla andra så är det bara att lämna kvar Coors Light på Systembolagets hylla, du missar ingenting alls. Betyget blir därför en krossad flaska av fem möjliga.

Oak Aged Yeti Imperial Stout

Dags att gå på det tunga artelleriet igen, idag så är dags att prova en flaska Oak Aged Yeti Imperial Stout från det Colorado-baserade bryggeriet Great Divide.

Oak Aged Yeti är avknoppning eller vidareutveckling av Yeti Imperial Stout skillnaden är naturligtvis att Oak Aged Yeti har lagrats på ekfat och därmed fått en liten rundare smak, också något mer lättdrucken skulle nog jag vilja påstå.

Att slå upp en Oak Aged Yeti är som att fylla på motorolja i min gamla Volvo 240. Färgen är i det närmaste svart men det finns också en vacker brun ton i allt det svarta hos ölen. Skummet lägger sig hyfsat högt i glaset, tätt och mockafärgat. En sak som slår mig är att Oak Aged Yeti är tämligen rik på kolsyra, i synnerhet för att vara en (Imperial) Stout.

Doften överraskar inte till en början, här finns toner av choklad och kaffe. Men till min glädje så slutar det inte där, Oak Age Yeti doftar också härligt av vanilj och nötter.

Smaken på Oak Aged Yeti innehåller precis samma smaker som doften, massor av kaffe och choklad blandat med en mycket fin ton av vanilj. De första sekunderna när jag smakar Oak Aged Yeti är riktigt trevlig men sedan händer något. Eftersmaken är tyvärr inte riktigt lika angenäm då den tenderar att dra lite för mycket åt det bittra hållet. Alla dessa smaker döljer dock väl alkoholhalten på 9.5%.

Just nu går det inte att köpa Oak Aged Yeti på Systembolaget då den sist fanns så var prislappen 84.90 för en 650 ml flaska. Både Oak Age Yeti och släktingen Yeti Imperial Stout har dock funnits då och då på Systembolaget, förhoppningsvis dyker dessa upp igen eller varför inte de övriga släktingarna i Yeti-familjen som är smaksatta av choklad eller espresso.

Avslutningsvis är det dags för en bedömning av Oak Aged Yeti. Jag tycker betydligt bättre om denna Oak Aged variant av Yeti Imperial Stout, en öl som jag tyckte var rentav svårdrucken. Lagringen på ekfat har rundat av smaken och gett ölen en fin ton av vanilj. Eklagringen gör dock samtidigt att Oak Aged Yeti känns lite feg, aningens för snäll. Betyget slutar därför på tre flaskor av fem möjliga.

Fotnot: Man kan ju alltid spekulera i varför Great Divide-bryggeriet med sin närhet till Klippiga Bergen väljer att döpa en öl till "Yeti" en varelse som man normalt förknippar Himalaya. Min gissning är att det är så enkelt som att bryggeriet Sierra Nevada var snabbare än Great Divide att registrera namnet på den varelse som i regel förknippar med Nordamerika då de döpte sin Barley Wine till "Bigfoot".

Månadens Pub

Efter besöket på Pelikan förra månaden så fortsätter vi idag sydväst utanför tullarna till Midsommarkransen för ett besök på Tre Vänner som du hittar på Midsommarparken 2.

Den första gång jag gick in på Tre Vänner så ryggade jag tillbaka och tänkte "å nej inte ett ställe till som är en parodi på en engelsk pub". Allt finns där, soffor i grönt skinn, massor av underfundiga skyltar på väggarna och en inredning i rejält och mörkt trä. Allt som svenska pubar som vill leka engelska i regel klämmer in för en "genuin" känsla.

Men skenet bedrar, bakom den något tveksamma fasaden döljer sig en riktig pärla. Utbudet på öl på Tre Vänner är varierat och relativt stort både vad det gäller fatöl och flasköl. På fat finns ett tiotal olika sorter, allt från vanlig "stor stark" till mer avancerad öl från till exempel Tjeckien (Staropramen och Pilsener Urquell) och Irland (Caffrey's). Priset för en pint öl ligger på 40-50 kronor beroende på vilken öl man väljer, det känns klart prisvärt.

Flaskölen är än mer varierad i antalet representerade länder, priserna ligger på ungefär samma nivå. I stort sett kan man få den typ av öl man vill ha för kvällen både på fat och på flaska även om mer avancerade saker som öl från svenska mikrobryggerier lyser med sin frånvaro.

Personalen på Tre Vänner är väl inte den allra mest kunniga vad det gäller öl men de kompenserar sin bristande kunskap med att vara sådär löjligt trevliga. Jag har alltid haft känslan av att vara väldigt välkommen de gånger jag har besökt Tre Vänner.

Ölutbudet och personalen i all ära, bäst på Tre Vänner är ändå maten. Allt jag har provat från Tre Vänners meny har varit väldigt gott. Den lite billigare (drygt 100 kronor för en rätt) bistromenyn innehåller bland annat en magnifik cheddarburgare och saftiga revbensspjäll. Lägger du på cirka femtio kronor så klarar du av att köpa det mesta som finns att erbjuda på a la carte-menyn. Samma sak här, maten är väldigt god och ytterst prisvärd. Jag har haft några väldigt stora matupplevelser på Tre Vänner till ett pris som plånboken är väldigt förtjust i.

Slutligen är det dags för ett betyg som blir lika självklart som trevligheten hos de som jobbar på Tre Vänner, nämligen fem barspeglar av fem möjliga. Tre Vänner har ett tillräckligt stort ölutbud för att de flesta skall vara rätt nöjda och en kvalité på maten som är i yppersta klass i synnerhet i förhållandet till priset.

La Merle

La Merle är en Ale från det Kalifornien-baserade bryggeriet North Coast Brewing Companys och är deras försök att göra en öl på allra bästa belgiska sätt utom då att brygga den just i Belgien. Då North Coast tillverkar några av mina absoluta favoriter i ölväg så är min förväntan på La Merle hög.

När jag slår upp La Merle i glaset så är min första tanke hur lik en veteöl den är. Visserligen är La Merle lite mörkare orange en den färg man ofta hittar på veteöl men samma grumlighet som man ofta hittar i veteöl finns också hos La Merle. En stor skillnad finns dock jämfört med veteöl och det är att det är svårt att få till ett vettigt skum överhuvudtaget hos La Merle.

Doften innehåller massor av olika nyanser men en sak är klart mycket tydligare än allt annat, doften av jäst, man påminns av en doft som man kan känna om man åker förbi Jästbolaget i Rotebro en tillverkningsdag. Förutom den tydliga jästdoften så finns här en del ananas och andra exotiska frukter.

La Merle är förvånansvärt lättdrucken, jag hade nog väntat mig lite mera motstånd. En del bröd finns i smaken men också en angenäm beska som framför allt lurar i eftersmaken. La Merle innehåller också mängder med kolsyra, det riktigt kittlar i halsen, vilket gör mig ännu mer förvånad över att jag inte får till ett bra skum på ölen. La Merle är på något vis typiskt svenskt lagom trots att det är en öl som är belgisk i stilen bryggt av ett amerikanskt bryggeri.

Just nu finns inte La Merle att köpa på Systembolaget och det är tämligen länge sedan jag såg den på krogen sist, inte för att jag har letat alltför noga kanske. När La Merle fanns att köpa så kostade den 71.60 för en 750 ml flaska.

Hur blir då resultatet? Ja det är inte så dumt, visserligen långt ifrån de allra bästa belgiska öl jag har druckit men långt mycket bättre än vissa andra försök att göra belgisk öl från amerikanska bryggerier som jag provat. Betyget blir därför tre flaskor av fem möjliga. Den fjärde flaskan är inte jättelångt borta men jag tycker att priset är något för högt för att nå riktigt dit.

Haystack Wheat

Veteöl är väl inte en typ av öl som står jättehögt i kurs hos mig, men som i verkliga livet så anser jag att man skall ge alla en chans och det gäller självklart även för Haystack Wheat ifrån det Colorado-baserade bryggeriet Left Hand Brewing.

Som man kan förvänta sig av en veteöl så börjar det hela som förväntat. Ett mycket rikligt, nästan för rikligt, benvitt skum reser sig i glaset nästan så att det är svårt att hälla upp ölen utan att den skummar över glasets kant. Färgen är vackert gyllene men ölen är också grumlig.

Det doftar fräscht och inbjudande av Haystack Wheat. Jag kan inte riktigt sätta tummen på vad doften innehåller, en del ljust bröd men också en del fruktighet. Kanske inte så mycket citrusfrukter som man normalt kan förnimma i veteöl, det är någonting annat... kan det vara banan?

Smaken på Haystack Wheat är dock den stora besvikelsen. De första klunkarna tycker jag inte smakar någonting alls. En liten bit ned i glaset så börjar en viss smak att dyka upp, här finns lite grand den brödighet som man också känner i doften, men den fräscha och friska doften är ersatt av någon bismak som definitivt inte är god. Återigen har jag svårt att sätta tummen på vad som är fel i smaken, tror att det är någon örtkrydda som jag inte tycker om som sitter i smaken.

Tittar man på priset för Haystack Wheat så upptäcker man att Systembolaget tar 19.90 för en 355 ml flaska, jag tycker inte att det är en helt prisvärd öl. Haystack Wheat innehåller 5.0% alkohol.

För att avrunda så är det dags att sätta ett betyg. Haystack Wheat har väl inte direkt gjort mig mer övertygad om veteölens förnämlighet, jag tycker det är en ganska tråkig öl som inte står särskilt mycket. Sannolikt fungerar den mycket bättre en varm julidag än en höstdag i slutet på oktober men jag är inte helt säker på det ens. Hur som helst, en viss charm finns, betyget slutar därför på två flaskor av fem möjliga.

Brooklyn Black Chocolate Stout

Första gången jag drack Brooklyn Black Chocolate Stout från det New York-baserade bryggeriet Brooklyn Brewery så var det en ren lyckoupplevelse. Jag satt på en lokal i Stockholm där en mycket duktig bartender hade tagit reda på hur många öl jag hade tänkt dricka för kvällen så att hon visste när det var dags för crescendot.

Och vilket crescendo sedan. Black Chocolate Stout avslöjar sig naturligtvis på namnet men den lever också upp till namnet. När jag häller upp Black Chocolate Stout i glaset så är det en becksvart och ogenomskinlig öl som jag ser. Ovanpå lägger sig ett Latte-färgat tätt skum, ett skum som finns kvar så länge det finns öl kvar i glaset. Doften består som flaskan antyder en hel del choklad men minst lika mycket kaffe och minsann anar man inte lite lakrits också.

Smaken består på samma sätt som doften till stora delar av mörk choklad och riktigt starkt kaffe. Smaken är dock inte riktigt lika trevlig som doften för här kommer också en hel del bitterhet och bränd smak in som gör att smaken blir lite vrång och ölen blir svårdrucken. Kanske är det den höga alkoholhalten som spelar viss roll här med då Black Chocolate Stout har en alkoholhalt på hela 10%.

Black Chocolate Stout har dykt upp som en tillfällig nyhet på Systembolaget de senaste åren. För tillfället går den inte att köpa dock men chansen är väl stor att den dyker upp igen. Sist Black Chocolate Stout fanns på Systembolaget kostade en 355 ml flaska 19.90, ovanligt prisvärt för att vara en Russian Imperial Stout som vanligtvis brukar lika mycket högre i pris på Systembolaget.

Så var det igen dags för att sätta ett betyg. Med tiden har min uppfattning om Black Chocolate Stout mattats av. Det är fortfarande en öl jag tycker om men det tillhör inte skiktet av öl som jag tycker håller allra högsta klass, den är lite för tråkig och svårdrucken för det i det långa loppet. Betyget blir därför fyra flaskor av fem möjliga.

Sierra Nevada Celebration Ale

Inventerade förrådet av öl i hemmet häromdagen och hittade till min stora glädje två flaskor av Celebration Ale från det Kalifornien-baserade bryggeriet Sierra Nevada. Vad passar då bättre än att jag gör "två flugor på smällen", jag skriver några rader om denna öl och passar samtidigt på att dricka upp den då bäst före datumet var nära.

Jag har varit inne på det tidigare men det tål att sägas igen, Sierra Nevada är ett bryggeri som jag hyser dubbla känslor till. 2007 kom det två öl ifrån Sierra Nevada i trakterna kring jul, Anniversary Ale som Sierra Nevada brygger varje år för att hedra sin egen födelsedag och då Celebration. Då 2007 var Anniversary en fantastisk öl medan Celebration var ok men inte så mycket mer. 2008 var det precis tvärtom, Anniversary var fullt drickbar men inget som jag var superförtjust i, annat var det då med Celebration...

Det är lika bra att säga det på en gång, 2008 års upplaga av Celebration är bland det bättre jag har druckit i ölväg. Redan när jag slår upp Celebration i ett glas så inser jag att det här är på väg åt rätt håll. En vacker matt kopparfärgad öl fyller glaset och ovanpå lägger sig ett tungt skum med en blek gul ton i sig. Kolsyran i ölen ser nästan ut att ha någon form av inbördeskrig i sig, massor av bubblor strävar från botten till toppen av glaset.

Doften är inte så tydlig men här finns i alla fall nybakat matbröd och en hel del frukt, apelsin och nog är det lite äpple i ölens doft också. Smaken är en harmoni av allt det jag gillar hos öl. Beskan är tveklöst där men den blandas på ett mycket fint sätt med en lika närvarande sötma som påminner om knäck och smörkola. Tillsammans lyfter de Celebration till en mycket hög nivå. Eftersmaken är lika harmonisk den av samma smaker som ligger kvar länge i munnen.

Just nu finns inte Sierra Nevada Celebration Ale på Systembolaget, de den senast fanns så kostade en 355 ml flaska 27.50 alkoholhalten är 6.8%.

Avslutningsvis är det dags för ett betyg och ibland är det enkelt. Det finns ingen möjlighet i världen att jag kan ge Celebration Ale något annat betyg än fem flaskor av fem möjliga. Snälla tomten kom med ett gäng flaskor Celebration Ale till Systembolaget även detta år, i synnerhet om den är lika god som förra året.

Julöl

Vid en närmare anblick i Systembolagets katalog för nyheter i november så inser jag att även årets julöl är inkluderad. Vad det gäller årets amerikanska julöl så är det gamla bekanta som dyker upp.

Samuel Adams Winter Lager, en mörk lager som har funnits med som julöl på Systembolaget i rätt många år nu. Priset är 16.90 för en 355 ml flaska. Winter Lager har tidigare år varit en helt okej öl men jag kan aldrig påminna mig om att det har varit men favorit bland de amerikanska julöl som har funnits att köpa de senaste åren.

Anchor Christmas Ale, en ale som också har funnits bland de julöl som Systembolaget köper in från USA de senaste åren. Förra året var Anchor Christmas Ale helt fantastisk, det bästa jag någonsin har druckit från Anchor, något som gällde både den traditionella lilla flaskan och den större specialjulölen vars flaskstorlek var 1500 ml. Som det ser ut hittills så kommer bara den mindre flaskan att finnas på Systembolaget i år, kan bara hoppas att den är lika fin som förra året. Priset är 24.90 för en 355 ml flaska.

Hibernation Ale, en ale från Great Divide som precis som de andra två amerikanska ölen har funnits att köpa till jul de senaste åren. Förra året var Hibernation Ale en ganska trist historia där alkoholhalten på över åtta procent märktes lite för tydligt. Jag vet att jag har tyckt om den tidigare år och "Hibernation" måste vara det bästa namnet på en julöl någonsin. Priset i år är 29.90 för en 355 ml flaska.

Tyvärr verkar det som om en annan stor favorit bland julölen de senaste åren, Shipyard Longfellow, inte dyker upp i år. Jag kan bara hoppas att den på något vis letar sig fram till Systembolagets hyllor ändå.

Årets julöl kommer att släppas på Systembolaget 16/11. Är du däremot sugen på glögg så behöver du bara vänta till 2/11.

Twin Sisters Double IPA

Egentligen borde det här vara enkelt. Det står inte bara IPA på etiketten, det står till och med Double IPA och då borde det vara någonting jag gillar skarpt. Idag har turen kommit till Twin Sisters Double IPA ifrån det Colorado-baserade bryggeriet Left Hand Brewing.

När jag häller upp en Twin Sisters i glaset så är det första jag ser en mörkt orange färg, dessutom en synnerligen grumlig sådan färg. Något som verkligen förvånar mig är att skummet är näst intill obefintligt, för ett ögonblick är jag övertygad om att jag har slagit upp en flaska vars bäst före datum är passerat för länge sedan men så är inte fallet. Jag kan helt enkelt inte få till ett bra skum, eller ett skum överhuvudtaget av Twin Sisters Double IPA.

Doften är för det första vad man kan förvänta sig av en "Double IPA", en tydligt markerad humle och brödighet. Vad som är lika tydligt är en klar och ren doft av ananas. Tyvärr så finns också en tydlig doft till i Twin Sisters Double IPA och det är doften av sprit. Den höga alkoholhalten på 9.7% märks väl i de dofter som sprids från glaset.

Smaken då? Ja det första jag tänker är att detta är en riktig magvändare. Det tar emot att svälja, det gör nästan ont i strupen utan att jag riktigt kan förklara varför. Men skam den som ger sig, efter ett par smakprov till så tar sig Twin Sisters Double IPA och blandningen mellan beskan från den klart närvarande humlan blandas med en fin sötma, även i smaken känner jag ananas. Tyvärr så gör sig den höga alkoholhalten återigen påmind, eftersmaken är ganska spritig.

För tillfället finns inte Twin Sisters Double IPA på Systembolaget, då den fanns så kostade den 79.70 för en 650 ml flaska.

Avslutningsvis är det dags att sätta ett betyg. Min mamma sammanfattande det hela ganska bra då jag delade en flaska Twin Sisters Double IPA. Vid en första provsmakning så sade hon "vad är det här?". Men vartefter hon kom drack ölen så ändrade uppfattning till att bli försiktigt positiv. Jag är också försiktigt positiv, betyget landar därmed nätt och jämnt på tre flaskor av fem möjliga. Twin Sisters IPA är långt ifrån den bästa öl jag har druckit men om man klarar av de första intrycken så växer den och blir ganska trevlig.

Chocolate Stout

Nu när vintern börjar nalkas med stormsteg så passar jag på att slå upp en kraftig öl i glaset som en balans till det griniga vädret ute. Turen har kommit till Chocolate Stout från det Oregon-baserade bryggeriet Rogue.

Namnet Chocolate Stout innebär självklart att man inser åt vilket håll detta kommer att barka och till viss del så uppfylls min profetia när jag slår upp ölen i glaset. Färgen på ölen är naturligtvis svart såsom man kan förvänta sig av en stout men här finns också en brun ton som också färgar ölen. Skummet är väldigt högt och tätt, klart färgat av den mörka ölen, utan att vara så massivt som man kan se hos en del andra stout. Skummet ligger ändå centimeterhögt kvar i glaset väldigt länge.

Så långt är väl det mesta som förväntat, det som då istället förvånar är doften. Mina förväntningar på mörk choklad och kaffe är inte alls så tydlig som doften av relativt ljus och söt choklad. Om du har ätit glassen Magnum Java förstår precis vad jag menar.

Smaken då, ja det första man känner är en klart markerad och väldigt tydlig ren beska och rentav bitterhet, till och med så att det snuddar på gränsen till att det skall vara gott. Bitterheten klingar dock av snabb och istället så tar smaken av mer traditionellt mörk choklad över. Eftersmaken är fint balanserad mellan choklad och bitterhet, en smak som ligger kvar i munnen länge. Att Chocolate Stout har en alkoholhalt på 6.0% döljs effektivt av alla smaker.

För tillfället går det inte att köpa Chocolate Stout på Systembolaget, då den fanns kostade den 69.90 för en 650 ml flaska.

Som vanligt så sätter jag ett betyg också. Detta är en fin öl som definitivt sticker ut i mängden, det är dock ingen Svensson-öl utan något som kräver en hel del av den som dricker Chocolate Stout. Med viss tvekan bestämmer jag mig till sist för att ge Chocolate Stout fyra flaskor av fem möjliga. Det är en mycket god öl men jag tycker också att den blir lite långtråkig, det är nästan svårt att avslutat en flaska, inte bara på grund av att den innehåller 650 ml, själv.

Novembernyheter på Systembolaget

Så här nära mitten av oktober månad så publicerar Systembolaget de nyheter som vi kan se fram mot i November.

Vad det gäller amerikansk öl så är utbudet denna gång begränsat till en enda öl men den verkar å andra sidan desto intressantare.

Hog Heaven:
Hog Heaven är en Ale från det Colorado-baserade bryggeriet Avery Brewing Company. Som många av de senaste månadernas nyheter handlar det om en öl och ett bryggeri som såvitt jag känner till inte har funnits på Systembolaget tidigare.

Jag vill dock minnas att jag har druckit öl från Avery Brewing Company när jag var i Denver för några år sedan. Hur som helst ser jag fram mot att prova denna öl med andra ord. Priset är satt till 79.90 för en 650 ml flaska.

Sierra Nevada Harvest Southern Hemisphere 2009

En av de öl som fanns med i september mitt i månaden släpp var en nyhet från det Kalifornien-baserade bryggeriet Sierra Nevada, nämligen Sierra Nevada Harvest Southern Hemisphere 2009. Det unika med denna öl är att det är första gången, åtminstone enligt Sierra Nevada själva som ett amerikansk öl använder sig av färsk humle från den södra delen av jordklotet när en öl framställs.

Huruvida det är sant eller inte törs jag inte svara på men man får väl anta att Sierra Nevada inte är långt ifrån sanningen i alla fall. Huruvida det är någonting att skryta om vill jag raskt ta reda på.

När jag slår upp Harvest Southern Hemisphere i glaset är det första som slår mig att färgen står ut, en klar orange ton som påminner mig om de apelsiner som man kan köpa lagom till jul. Kanhända är det ljuset i lokalen jag befinner mig i som spelar mig ett spratt men det är en udda färg på ölen, därmed inte oinbjudande. Skummet är vitt, vitt, vitt och växer upp rätt bra i glaset men det försvinner också fort förutom så öar som ligger kvar på ytan.

Doften är av den typ av parfym som gamla damer brukar använda, blommig och kanske lite för intensiv. Självklart innehåller doften även spår av humlen, knappast något som överraskar.

Smaken är även den fruktig med en rejäl dos sötma. Färsk humle till trots, eller tack vare den kanske, så är inte beskan och bitterheten så tydlig som jag trodde den skulle vara. Nä här dominerar fruktigheten och sötman klart över det humlen bidrar med. Av alkoholhalten på 6.7% märks ingenting alls.

Priset för Harvest Southern Hemisphere 2009 är 69 kronor för en 710 ml flaska. De flaskor som fanns på Systembolaget försvann dock på några timmar så just nu är det inte möjligt att köpa ölen där längre. Dock finns den att få tag på hos välsorterade pubar vilket jag vet av egen erfarenhet.

Avslutningsvis en summering och ett betyg. Harvest Southern Hemisphere känns väl kul att ha provat en gång men det är inte en öl som jag kommer att längta efter igen. Det finns ingenting unikt med denna öl, ingenting som jag inte har smakat förr. Samtidigt är det ingen dålig öl, tvärtom det är heller inget fel på den. Betyget får därför bli det medelmåttiga med godkända tre flaskor av fem möjliga.

Fotnot: Den något udda flaskstorleken 710 ml har en tämligen enkel förklaring. En normal flaska amerikansk öl innehåller 12 fluid oz vilket motsvarar 355 ml, som med lite god vilja motsvarar vår vanliga 330 ml flaska. Denna flaska innehåller helt enkelt dubbelt så mycket, 24 fluid oz eller 710 ml.

Miller Genuine Draft

När till och med bryggeriet skyltar med en slogan "As light as it gets" så är det inte undra på att jag blir tveksam så fort jag tänker på Miller Genuine Draft från det Wisconsin-baserade bryggeriet Miller Brewing Company.

Nåväl jag tänker ändå ge Miller Genuin Draft en ordentlig chans, men så fort jag slår upp en flaska så är det svårt att inte tänka dåliga fördomsfulla tankar om amerikansk öl. Färgen på Miller Genuin Draft är mycket ljust gul, jag kan faktiskt inte låta bli att tänka urin. Det vita skummet reser sig högt i glaset och till Miller Genuin Drafts försvar måste jag säga skummet stannar kvar en bra stund.

Doften är snudd på obefintlig men det finns en aningens citron i luften. Smaken är inte heller mycket att hänga i julgranen, precis som doften är det en öl som nästan inte smakar någonting alls. Jag blir påmind om när jag i min ungdom försökte brygga öl med hjälp av en ölsats från något tveksamt postorderföretag. Det som jag åstadkom då var inte så väldigt långt ifrån det jag upplever med Miller Genuine Draft, det vill säga en enda stor besvikelse över att någonting kan vara så enormt neutralt och ointressant. Här finns faktiskt ingenting som står ut överhuvudtaget.

Miller Genuine Draft är en öl som normalt sett skall finnas på alla Systembolag runtom i landet. Priset är 14,90 för en 330 ml flaska. Alkoholhalten är 4.7%.

Om du är fördomsfull och vill förstärka din bild av att amerikansk öl saknar smak och mest liknar vatten så är Miller Genuine Draft ditt val. Om detta inte är ditt mål så kan du lämna Miller Genuine Draft på Systembolagets hylla och istället välja någon annan öl. Betyget blir en flaska av fem möjliga. Miller Genuine Draft fungerar möjligtvis en mycket varm sommardag, annars så är det en öl som lämnar mycket att önska.